söndag 28 maj 2017

Mellan vardagen

Jag älskar våran vardag. Vi jobbar, kommer hem, fixar mat och landar i soffan. Ibland känner vi oss så evinnerligt tråkiga. Och jag älskar det. För det är vårt tråkighet. Vår vardag. Precis där jag vill vara. Att sträcka lakanet när jag bäddar så att du får krypa ner i en slät säng. När du har förberett mitt te till frukost. Det där lilla, det där enkla, det där som en kan se som vardag och tråkigt eller vardag och tryggt och tillsammans och alldeles, alldeles... underbart! =)

Sen kommer de där andra dagarna. De lediga i sol och värme och fulla av idylliska blogghändelser och vackra bloggbilder. Det där som får en att fyllas av lyckorus och funderingar, kan en verkligen ha det så här bra? Vi hänger upp hängmattan jag köpte i Bolivia. Fast jag är inte så bra på att ligga där speciellt länge. Det finns ju ogräs att rensa! Och växthus att bygga och rosor att plantera. Och ägor att inspektera. Jag övar på det där sista. Gäller att vara förberedd den där dan när jag även juridiskt har ägor att inspektera. 
Växthuset är nu inramad och står stadigt. 

Majsplantorna står vingligt i en av de nybyggda lådorna. 

Frön som ska bli brytsockerärtor, spenat, mangold, sallad och gulbetor tar tid på sig att gro. Katten tror att vi har byggt extra fina toalådor till henne. Jag täcker sådden med ris för att hon inte ska kunna krafsa fröna åt alla håll och kanter. 


Löken och potatisen ser desto bättre ut!


I krukorna växer fikonträdet och violerna finfint. Violer är sååå mycket finare än penséer. Massor av blommor och de håller sig täta och fina. 



Jag gör smoothie och vi sätter oss i silen och äter. 

Sen kom regnet. Det så attans välbehövliga. Så nu får ogräset fortsätta att härja i de där andra rabatterna. De en inte bloggar om...

tisdag 23 maj 2017

Nu saknas bara kvigorna

Det är två månader kvar tills vi åker iväg med det där tältet. Jag la upp det på vinden så länge. Inser att jag måste längta efter andra saker först och njuta av det som är nu. Och nu är sommar. Kvigorna drar hit flugor och vårt draperi för dörren fladdrar i vinden när vi har den öppen. Vi äter frukost på altanen och ibland är det nästan för varmt. 

Frön som ska bli gulbetor, brytsockerärtor, spenat, sallad och mangold är ned stoppade i jorden. Potatisen och löken börjar sticka upp. I morse skar jag upp en nektarin och hade i yoghurten. Doften är så mycket sommar. Jag vill leva på frukt, bär och grönsaker, men kommer som vanligt oftast bara orka steka falukorv. Men ett hippieprojekt är på gång och det är en hög nässlor som ligger på tork. De ska bli ett pulver fullt av nyttigheter som kan åka i smoothies till vintern. 

Jag längtar till lediga dagar när jag får vara hemma och rensa ogräs. Jag längtar till varma dagar på jobbet när jag kan svalka barnen med vatten på gården. Jag längtar, faktiskt!, ut till nästa löprunda. Och jag längtar till nästa helt när Bästa R tar med sig hela familjen och kommer hit. Vi ska bädda åt dem på Källarvinn och ha medeltida picnic och springa en runda i skogen. Och jag längtar till att kvigorna kommer tillbaka till vår hage igen. 

lördag 20 maj 2017

Står pall

Förra sommaren var vi ute med tältet i tio nätter. Det var det längsta sen det där lilla scoutlägret på Rinkabyfältet 2011. Först var vi på Öland. Fina vänner hade bjudit in till bröllop och vi hittade en fin camping på södra östkusten. Vi njöt av Alvaret, kor som badade och små vägar att köra på. Och förfasades över trängseln längre norrut. Sen drog vi över till Danmark. Jag köpte pösiga byxor i Köpenhamn, vi förlovade oss i Århus och tältet gick sönder i Hirtshals. Sista natten regnade det hårt och vinden skakade tältet. När vi packade ihop på morgonen hade en tältpinne spruckit. Då och där kändes det symboliskt. Tältet gav upp, det var dax att åka hem. Sen har vi diskuterar fram och tillbaka om vi skulle köpa nya pinnar eller nytt tält. Det var ju ett så bra tält. Och en sån liten del som var trasig. Vi har trivts så bra i planlösningen. Fyramannatält med en stor kuppe som går att dela av till två. Vi kunde breda ut oss, få plats med ryggsäckarna och andas mycket luft. Absiden med ståhöjd var stor nog att laga mat och äta i om vädret ute jävlades med en. Alla andra fyramannatält vi hittade hade istället absiden i mitten med två små sovkuppar i varje ände. Så vill vi INTE ha det. Jag har sovit ett sånt Primus och innertältsduken hängde ner på den som låg innerst. 

Så allt talade för nya pinnar. Tills Sötaste letade runt ett varv till. Helt plötsligt hittade hon mängder med tält som var rätt! Bland annat ett danskt som utlovade särkild hållbarhet för hårt väder. Klick, klick och hem kom det.

Vid första titten känna det som att det håller vad det lovat. 
De där pinnarna behöver mer än en blåsig natt på Nordjylland för att spricka!! Vi testade att sätta upp det så fort gräsmattan var torr. Finfin serru! Många detaljer som visar på att det här är ett hållbarare och mer genuint tält. Najs! 

onsdag 17 maj 2017

Så där bara

Och helt plötsligt fick jag lust att skriva. Det hade jag inte igår. Kan det vara bussen jag sitter på. Inget att göra, inget jag kan göra och FB har jag redan skrollat igenom. Eller är det den där resebloggen jag läst senaste tiden. När jag startade den här bloggen var det alla pysselbloggar sim inspirerat mig. Nu är det en reseblogg. Och ett nytt tält som ligger i hallen och väntar på en torr gräsmatta att test-uppsättas på. Och ett nyligen färdiggjort fotoalbum från förra årets tio nätter i tält.

Jag vill iväg nuuuuu. Sommar, semester och en fullproppad bil. Doftan av tältduk. Middag på Trangiaköket. Mina roströda pösbyxor. Jag vill stå så långt söder ut i Sverige som vi kan komma, besöka fort och borgar och klä mig i linne för att leka medeltid. 

I år fyller jag jämnt delbart med två. Jag önskar mig bidrag till ett nytt, uppblåsbart liggunderlag. Och i höstas köpte jg ny sovsäck. Jag dras mellan känslan av konsumtionshets och känslan av att ha investerat i kvalitet i det jag älskar. Lite lättar samvetet av att de gamla sakerna sålde jag av på fb till nån som vill testa och se om tälta är nått för dem. 
Jag vill ha bra saker, inte för många saker och ser en utmaning i att få plats med allt i bagaget på Clio utan att sen sakna något när vi är framme. Ofta lyckas vi inte helt. Prylar som är ett måste och prylar som är bra att sprider sig in till baksätet också. Och sen har vi det så attans bra också. 

Alltså tält. På camping. Och roadtrip. Bara orden ger mig ett pirr och längtan. 

Och bara för att ett blogginlägg bör ha en bild;

Får väl symbolisera min längtan eller nått. 

söndag 2 oktober 2016

Jag är i ett annat rum

Det blev paus och pausen kommer fortsätta på obestämd framtid. Mitt skrivbehov går upp och ner och nu är den ner. Jag har egentligen inte ens lust att skriva det här inlägget. Men en får ju sköta sig eftersom jag själv ogillar skarpt när jag hittat en bra blogg och så slutar personen plötligt att skriva. 

Vill jag kommer jag tillbaka. Vill jag inte får Lonelyfield Pysslar ligga kvar som ett arkiv över idéer jag hade de senaste två åren. 

Jag finns på Instagram, en och annan bild dyker upp där på både det ena ovh det andra. Lonelyfield125 heter jag. 

Å, just ja, jag tog mig runt på Lidingöloppet! Drygt 3 å en halv timme och jag SPRANG i HELA Abborbacken. Ha!


lördag 10 september 2016

På begäran

Någon hittade långt bak i min blogg. Så där gör jag också ibland. Hittar en blogg som verkar intressant och läser den sen bakåt heeeeela vägen till början. 

Ann-lis hittade ett inlägg om julmat och blev sugen på filodegspaket med spenat och pinjenötter. Jag försökte hitta det på nätet. Men det var för länge sen som jag klippte ut det ur en av Expressens söndagsbilagor. Så det får bli bild istället. Varsågod Ann-lis =)

torsdag 1 september 2016

Växer på träd?

Vi var bjudna på konfirmation och önskan var pengar. Attans kul att få. Men det ska vara kul att ge också. Så efter lite googlande blev det en bukett. 

Den planterades ihop med en av lyktrankorna jag fixat. 


Många hjärtan till ett fantastiskt hjärta! Konfirmanden gjorde ett grymt bra jobb och förtjänar allt bra. 

Beskrivningen på blommorna finns http://blog.haapasaari.se/?p=180.