tisdag 18 mars 2014

Frihet på en vägg

Jag brukar säga att jag inte är intresserad av konst. När någon placerar mig framför det och säger: "det här är konst, vad tänker du om det" är det tomt i mitt huvud. Möjligen får jag fram svaret "den är röd...?"
Vad som däremot är intressant är konstnären. Och vad den ville med sitt arbete. Jag tycker om historien. Särskilt om det finns någon form av protest eller politiskt med den. 
Graffiti kan vara en protest. Varför ska bara några få bestämma att betongen ska vara grå när några andra inte får bestämma att den istället ska vara full av färg? Om grafittin är en protest, dör den då om den får en tillåten plats? Eller gör det att budskapet hinner synas innan högtryckstvätten kommer dit? 
På Röda Sten finns väggar fulla av "Välkommen hit, här är din konsthall" På insidan hänger utställningar från världens alla håll som vågar ta ställning men också kräver ett aktivt val av betraktaren. Utomhus har inga öppettider eller inträden. Förmågor kan utvecklas, tillåtas, synas. 

Vi funderade inte på om det var fint. Vi blev varma mot den soliga väggen och såg hur någon stolt fotograferade sin nygjorda målning. De fanns där för alla. Jag gillar det. En plats att vara välkommen på. Men jag tänker att just grafittin behöver andra platser också. Förbjudna platser där människor kan få säga ifrån. Där den både glädjer och upprör. För vem bestämmer, egentligen, vad som är rätt eller fel att visa upp i det offentliga rummet?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)