söndag 28 september 2014

Perioder

När jag var liten var det självklart att vara ute och leka, gå på upptäcktsfärd med pappa i skogen eller springa orientering. Sommaren innan sjuan cyklade jag och kompisen in till sjön och badade varje dag vädret tillät. Dit är det ungefär en mil. Uppför. 
Sen blev jag lat tonåring och inget var självklart längre. Visst visste jag att jag booorde. Ibland började jag träna genom att springa en sväng. Lika ofta slutade jag och hängde framför tvn istället. 

Som vuxen har jag haft år av hårt tränande med en kropp sim jag idag inte riktigt kan förstå hur smal den är. Och andra år när den där soffan har haft en större dragningskraft än jorden själv. Vågen visade lite mer och lite mer tills jag slutade väga mig. 

Rörelse har ibland varit lika självklart som då när jag var liten. Trädgårdsland har grävts, hus har renoverats, hajker har gåtts, paddlats och cyklats. Och cykeln har tagit mig till jobb, storhandling och vänner. 
Rörelse har ibland varit lika omöjligt omotiverat som då när jag var tonåring. Jag har suttit i bilen, jag har suttit på jobbet och jag har suttit i soffan. För hur ska jag orka hinna träna när jag väl kommer hem och är så trött?

Sen pajade magen och det ena motiverade det andra. Några stapplande steg i ett par gamla löparskor fortsatte och idag sprang jag 6 km i mina nya rosa! 6 km som jag trodde var typ 5 enda tills jag tittade på mobilen. Det var inte ens svårt att orka!

Igår vandrade vi i Vättlefjäll med scouterna. Inget maraton men det kändes underbart att efter inse, det här är inget jag behöver tveka att göra. För jag orkar ju. 

Vad vågen visar idag vet jag inte av den enkla anledningen att jag fortfarande inte har ställt mig på den. Men magen mår bra. Jag orkar med vardagliga saker. Att löpträna är kul och jag kan ha mina fancy regnbyxor igen. Min kropp funkar igen! Yeay!

Något som däremot inte funkar är att fotografera när filmrullen inte har fastnat ordentligt... Så något blogginlägg om hur Nikon F3 fick följa med till Vättlefjäll blir de er inte...

onsdag 24 september 2014

Mest grönt och berg

Svamppromenad räckte tydligen inte. Dan efter jag jag och Fröken A oss ut på hela-dagen-promenad. För varför gå de små slingorna? Vi tog yttervarvet och fick med lite av alla.

På en fin klipphäll vid en sjö tog vi rast. Fröken A badade (!) och bjöd på hallonpaj. Jag hade inte riktigt hunnit med att berätta att jag inte äter socker i onyttigheter. Å dessutom, hallonpaj på stormkök, vissa saker nekar man inte till. Hela grejen med att göra sånt som vanligtvis är så förknippat med inomhus helt självklart långt ute i skogen. Jag älskar det! Visar för mig själv och andra att inget är konstigt.
 Magen klarade pajen bra. Inget knip och inget fortsatt sug. Ytterligare tre timmars stundtals rätt svettig vandring tog nog udden rejält av sockerkicken. Fantastiskt god var den också!

Sen hittade vi en klädd utegran vid ett hus med en regnbågsflagga. Se Syster! Det är så det skaaaaa vara. Har man regnbågsflagga måste man klä sin utegran. Annars kommer de och drar in ens licens. Inte ens brödrosten får man behålla. Och det vill du väl inte?!? Så låt bli våra fina kulor i jul! En parentes som bara min Syster förstår... =)

En alternativ väg ledde till en grotta. En riktig grotta! Inte bara en stor port in i berget. Utan ett hål att krypa in i.

Och som sen fortsatte ännu längre in. Koooolt!

Vi avslutade vandringen med att gå vilse. Plötsligt var både stig och ledmarkering borta. Jag började bli trött och orkade inte gå tillbaka. Så karta och kompass åkte fram. En riktning mot där vägen var å sen gick vi. Kom typ rätt.

En väldigt bra vandring. Vacker, varierande, sevärdheter och framför allt bra sällskap! 

Lär mig något nytt

Kusin&co var på rätt sida i helgen. Han fick sin kära mor att avslöja värdefulla hemligheter. Svampställen! Med stavarna i högsta hugg pekade hon ut exakt vart vi skulle leta. Och vinst blev det varje gång. Eller, typ nästan. Och jag fick känna mig attans bra när jag även hittade svamp på andra ställen =)
Jag fick lära mig en ny sort också. Innan kunde jag vanlig kantarell och trattkantarell. Nu kan jag lägga till taggsvamp. Det rådde lite delade meningar om hur god den är. Men för vår del smakade den bra.


Svampen förvälldes, smörstektes och hamnade i en pastasås med spenat. Attans gott.

Den här lät jag stå kvar. Den pyntar skogen bra =)

lördag 20 september 2014

Skördar allt som går

Det är roligare att gräva och anlägga än att underhålla och skörda. Jag blir bättre på det sista. Men det är känslan av att vara mitt i växandet jag vill åt. Jag vill att vår trädgård ska vara gammal. Delar av den är det. Som äppelträdet med matäpplen ingen vet namnet på och som Faster tror har vuxit där sen 1800-talet.

Det går inte att göra en gammal trädgård. Man får göra en ny och sen ha tålamod att vänta. Under tiden får jag lära mig glädjen att ta vara på det jag en gång sådde och planterade. 

Kryddorna i köksträdgården växer så det knakar. Sötaste kommer ihåg att hacka i dem färska i maten. Jag tänker att om de finns torra i skåpet kanske jag också får mig att använda dem?

Oregano från blandade plantor. 

Timjan

Chokladmynta. Tänk er dem i en kladdkaka =)

Timjanen och chokladmyntan är fortfarande på torkning. Men oreganon har fått hamna ner i en burk.
Ytterligare en anledning att skryta om sin hemmagjorda pizza =)

Fördelen med att lyckas ta hand om det som går att skörda är att jag får ÄNNU större lust att odla mer nästa år!

söndag 14 september 2014

Befästa stereotyper

I dagens inredningshysteri ska som vanligt alla hem se lika dana samtidigt som de med en skön blandning av loppis och IKEA ska visa personlighet och avspegla de som bor där. Så då kommer vi till den stora frågan, hur ser ett regnbågshem ut? Syns det i vårt hem att här bor ett samkönat par? Självklart, vi vill ju ha ett hem som känns som vårt! Så där stilrent fast mysigt, ljust fast hemtrevligt. Åsså riktigt, riktigt Hbtq-igt. Det där som dagligen speglar vår identitet, vår enda identitet. För när man är regnbågsperson så är man ju såklart inget annat. Det vet ju alla som är lite trött på en för att man trycker upp sin läggning i näsan på dem.

Genom ytterdörren, såklart öppen för alla, kommer man först in i den ljusa hallen. Här finns en risk att man för ett ögonblick blir lurad. De vita väggarna och det trärena golvet skulle kunna finnas med i vilket annat blogghem som helst. Men sen tittar man upp mot björkskogstapeten och där är de. Två inramade Muminbilder.

På den första ser vi triangeldramat mellan Sniff, Mumintrollet och Snusmumriken. Sniff vill ha Mumin, Mumin trånar efter Snusmumriken och Mumriken vill ha friheten att välja själv. På den andra kan ni skymta TooTicki tillsammans med Muminfamiljen. Denna butchiga flata som får gömma sig i vintern. Tillsammans vinkar de av en båt full av fallosliknande Hattifnattar. Inte en sekund att TooTicki kommer sakna dem. Fast underhållande är de ju. Inte mycket hjärna dock.

Längre in duggar regnbågsflaggorna tätt. Oavsett vart man tittar finns de. I köket, i sovrummet, i ....eee... Nja, de var väl det.



Men vänta lite, vadå scout? Aha, oj, kanske finns det trots allt en identitet till i oss. 

Vi återgår till temat och fortsätter in i badrummet. Din? Min? De som bor här måste alltså höra ihop på nått sätt. Att de ska behöva skrika ut det så.

På spegeln haglar de politiska slagorden. Alla är lika värda, all kärlek lika värd och vackra är vi dessutom. Utan en tillstymmelse till smink i skåpen. 

Som ni ser, vårt hem är ett stående manifest över regnbågsidentiten. Ingen kan ta miste på vilka som bor här. Och då har jag inte ens nämt det inramade fotot på oss som uppenbarligen visar att vi inte bara är vänner.

Aaaaa, vad det är roligt att leka med stereotyper! En del lever vi upp till, en del trivs vi med, de flesta är bara just stereotyper. För hur visst finns det en och annan regnbågsrandig pryl hemma hos oss. De kommer som minnen av parader eller vänners presenter. Men det mesta annat är som hemma hos alla andra, en salig blandning av loppis, ärvt och IKEA.....

Tillbaka igen

En småtrasig pappåse full med ull och linne plockades ner från vinden. Kanske för sista gången i år. Ost, korv, nötter och torkad frukt knöts in i små knyten som rullades ihop i en yllefilt. En del tidsenligt, annat enligt en annan tid. På Bohus fästning lekte de riktiga nördarna förr i tiden och vi tittade på. Nånstans mitt emellan turister och nördar trivs vi bäst. Medeltidskläderna är så sköna att ha på sig och picknicken lika god varje gång. Kombinationen rökt korv, ost och torkad frukt passar hemma bland såväl kungar som fattighjon.

Nästa år vill vi ha mer. Och pappåsen kanske inte räcker till för alla nya kläder vi planerar att sy. Kanske blir det en vecka till i Österns sjö, på Rosornas Ö. Eller bara en tur till ett stenhus lite närmare. Loke Nyberg finns på youtube varje dag jag vill längta och minnas. Det är nått visst. Vi får leka som vuxna utan att nån tänker på att det är leker vi gör.

fredag 12 september 2014

Nya funderingar

Jag tänker så här, om jag skriver ett inlägg på helgen och ett i veckan. Det borde jag väl få ihop? Jag börjar sakna bloggandet och responsen den ger. Äta, jobba, sova börjar bli vardag och tiden räcker till lite mer. Livet förändras och det borde bara behövas att landa i hur det är nu. För varför orkade mina föräldrar ha tid till mer? Vad var det som gjorde att livet var rätt lugnt för dem? Ska se om jag får till en jämnförelse;

Pappa - gick upp kl 6 varje vardag. Frukost och sen iväg till jobbet.
Jag - går upp kvart över fem, tar på mig och åker till jobbet.

Pappa - jobbade till halv fyra-ish och kom hem till dukat bord.
Jag - kommer hem runt 18, börjar laga mat.

Pappa - efter mat och sova middag hade han en hel gård att sköta. Hus och maskiner att underhålla, trädgård att sköta, väg att ploga, får att mata, träd att fälla.
Jag - efter maten landar jag i soffan med en skärm, smått stressad över att jag måste hinna duscha och fixa frukostmatsäck innan jag går och lägger mig.

Pappa - gick och la sig kl 21, släckte senast 21.30
Jag - går och lägger mig kl 20.30, däckar rätt med en gång utan att jag fällt ett enda träd eller sprungit någon orientering. För det han hann också med, pappan.

Pappa - helgerna gick åt till att fortsätta sköta gård, springa orientering och kanske vara bortbjuden på lördag kväll.
Jag - helg? Är det redan söndag kväll? 

Var timmarna längre för pappa? Vad tar min tid som inte tar hans? Eller kommer jag också få gjort en massa sen när jag väl kommit in i de här rutinerna helt? Kanske ska fråga han om han har lika mycket tid nu när han är pensionär.

FabriksSvensson-livet har ramlat över oss och vi stapplar fortfarande lite. Men det kommer bli bra. Och vi kommer få lugn och rutin.


Oavsett vad vi gör så mognar guldgula tomater och ramlar ner på gräsmattan. Jag samlar ihop dem och lägger dem på ett turkost fat på köksbordet. De som inte mognat på gren får göra det i solen. De är söta att se och söta att äta. Det känns som att plocka smågodis och stoppa i munnen.

Välkommen tillbaka.