lördag 25 oktober 2014

Vet inte vad som egentligen borde

Jag har dåligt samvete för att jag inte är där jag borde. För att leendet inte finns där det brukar och för att hjärtat klappar så fort. Inget stort har hänt, allt är ju så bra. Hur kan jag inte vara där jag trivs så bra?
Inget lockar eller smakar gott. Jag är rastlös men vill inte göra något. Så istället ger jag mig ut och springer. Hela långa rundan som är lång för mig. I den brantaste backen går jag men det gör inget för där är asfalt och jag vill inte springa på asfalt. Jag klafsar mycket hellre ner i en vattenpöl på ett hygge och muttrar över att skon är en mindre sjö. Den sista bit är skog. Samma skog som jag lekt i när jag var liten och aldrig gått vilse i. 

Eller så bakar jag bullar. Bullar med bara några matskedar honung i och inget annat socker. De är varma och söta av kardemumma när jag stoppar dem i munnen. 

Men nästa gång ska jag ha smör i fyllningen. De behöver inte vara nyttiga för att de är sockerfria. Med fixandet i köket kommer nån sorts lugn. Hjärtat slutar rusa och jag vet vad jag ska göra och vart jag ska vara. Idag är det lördag och jag kan vara precis här. 

Jag är hemma precis här. Det finns ingen annan plats som är lika trygg. Får jag bara vara här behöver jag inget annat. Men en dag behöver jag både pengar och kunskap för att ta hand om allt. Hur gör jag då? Jag kanske kan allt det där då, då när jag är stor. 

söndag 19 oktober 2014

Inte gjort något bloggigt på hela helgen

Inte ett enda foto, inte en tanke eller textrad. Tänk att man kan tillbringa en hel helg utan att pyssla, laga fotogenetisk mat eller vara på utflykt. Allt det där som är fantastiskt att blogga om. 

Istället har vi ätit vanlig mat. Som spagetti och köttfärssås med lite kylskåpsrensning. Och havregrynsgröt. Harreligen vad gott det är med gröt. Och i mitt rätt så sockerfria tillstånd känns det som världens lyx med äppelmos på. Men det gör sig inge vidare på bild. 

I pysselrummen har vi varit. Och städat. En månad tog det men nu är hela huset storstädat. Vilket betyder att det är i rätt stort behov av dammsugningen igen i de där rummen vi började i...

Städade gjorde jag även på vinden. Fick slängt lite iallafall. Kanske inte så mycket att en till persons prylar går plats där. Men diverse växter kan komma dit på vinterförvaring. 

Det närmaste utflykt jag kom var en löprunda med blytunga ben. Men jag lyckades parera mellan skyfallen och kom tillbaka med enbart blöta fötter. 

Nu säger vi tack för den här helgen. Denna totalt obloggiga helg som bara var helt vanlig. Så bra det kan bli!

torsdag 16 oktober 2014

Jorå, ljusen i Alingsås var vackra också

Tänk er en välstoppad soffkudde. Med ben. Som springer upp framför bilen innan du ens hinner se den. Den gör en volt in under bilen ser det ut som innan du puttar ner den i diket. Foten är på bromsen, Sötaste skriker och motorn hackar till och dör.

Så känns det att köra på ett rådjur på en mörk, slingrig väg där man håller kanske drygt 50 i hastighet. Den där soffkudden till rådjur gjorde snabbt ett skutt upp på vägen igen och försvann upp i skogen. Har inte en aning om hur det gick för den men med oss och bil gick det bra. 

Och sen mitt i allt av skakiga ben och telefonkö till polisen händer det stora "vad är oddsen"? Med reflexväst på kravlar jag upp för slänten vid vägen för att sätta fast remsan med "Viltolycka ". En kvinna med hund och pannlampa kommer gående. Hon frågar vad som hänt. Vi berättar och denna fantastiska människan frågar som om det faktiskt fortfarande är den mest självklara sak i världen; Vill ni komma in en stund? Som om världen på riktigt är som när jag var liten och inte alls som Aftonbladet skrämmer upp den. Jag älskar landet. För jag inbillar mig att det är här det händer. Vänliga dörrar står öppna och hjälp finns. 

Men det är inte det som är oddsen. För jag vill fortsätta tro att oddsen för att få hjälp när hjälp behövs är höga. Men hur stora är oddsen att när jag och min flickvän kör på ett rådjur så får vi hjälp av en hundägare och hennes flickvän?!? Mitt i mörkret möttes regnbågar över den mest välbehövliga kopp te jag druckit på länge. Och vi tillåter oss att fnissa lite åt det. För Ni är ett Vi och värmen får benen att sluta skaka. 

Hur var det med ljusen då? 

Jorå, trots ett regnigt Alingsås imponerade de. Som ett ljusspår med både Bergakung och streckgubbar. Åk dit vetja! Men ta en dag utan regn och säg till rådjuren att hålla sig borta. 

söndag 12 oktober 2014

Måste man vara så principfast?

Det här är Assar. 

Egentligen är jag lite inte helt nöjd med Assar. Det har att göra med det där om att inte ha för många katter och kastrera de man har. 
Men när jag träffar Assar kan jag inte vara sur. Han är mjuk och piper och får plats i min hand. Jag lägger honom på rygg och låter han gnaga på min hand. Och när han somnar på mig är jag mallig så det förslår och ligger helt still för att inte störa. 

I Småland är katterna fler än här hemma och lurvigare. Cissi kurrar högt bara man tittar på henne, Esmeralda försöker upprätthålla nån slags värdighet och Doris tjurar. Assar är minst och Kerstin bara lite större. Hon påminner om sin bortkomna moster och vill inte kela. Men gömma sig i en låda går bra. 


Vi förundras och fascineras och försöker komma ihåg att umgås med de tvåbenta också. Systerdotter fyller år, det spelas Carcasonne och jag springer en runda med min Syster fast ingen av oss borde. Det är väl att kvalificera in som en bra helg. Vi diskuterar det här med bloggar och om hur det lätt blir att man visar upp bara en del av livet. Men det är ju den man vill visa upp och dela med sig av. Jag fortsätter att klappa katterna och på natten vaknar jag varje gång jag eller Sötaste vänder sig om på luftmadrasserna. Allt är inte perfekt. Men det är bra. Och vi har det bra. Vi har det väldigt bra. 


torsdag 9 oktober 2014

Inte helt hundra

Två månader får väl räknas som ett rejält försök? Sen sa något odefinierbart ifrån om att det var för mycket. En dag hemma att få rätsida på det, sen gick jag tillbaka till att jobba 85% istället för hundra. Det är inte så mycket att vara på jobbet hela dagar. När jag väl är där är det mest bra hela tiden. Men att varje kväll komma hem och med en gång titta på klockan för att kolla om jag hinner nått innan läggdags. Nä, nog för att mitt jobb är kul men min fritid är viktigare. Framför allt att må bra på min fritid.

iFånen dog idag. Inte bra att ignorera det där med att uppdatera allt för länge.... Blev en massa extrajobb med att göra det via datorn istället. Nu hittar den inte de senaste bilderna jag tagit. Sån tur att Paddan har kvar dem. Lite blandad kompott:





söndag 5 oktober 2014

Nytt försök

Jag bakade mystiska kakor. Med svarta bönor som bas. Men de såg goda ut på bilden och innehöll även mängder av kakao, chili, hackad choklad och tranbär. 

Receptet kom från ICAs Buffé. När vi kröp upp i soffan för lördagsmys med te och film smakade de först choklad och sen chili. Jag tycker om choklad och chili ihop. Men lite tråkigt när eftersmaken inte var ihop utan bara chili. 

Idag packade vi ner resten av kakorna, te och Nikon F3 och gick ner till Älven. Den hör gången fastnade filmen och aaaalla bilder blev fantastika. Fantastiskt roliga att ta. 
Kakorna hade landat i en god blandning helt ihop av choklad och chili. Jag lägger till dem på listan över onyttigheter utan socker som helt klart är goda. 

Bilderna då? Jo, de är ju som sagt tagna med en RIKTIG kamera. Den bästa jag nånsin haft. Så filmen vi plåtade får vänta till de andra två rullarna också är fulla med vackra bilder innan vi letar rätt på något ställe att lämna in dem. Känns som väntan på julafton! En befriande känsla av att jag kan inte kolla nu om de blev bra. Och jag kan inte göra nått åt om de inte blir det. Jag kan bara vänta och hoppas. 

lördag 4 oktober 2014

Bloggmat

Idag har jag gjort det! Det där fantastiska som jag kan blogga om med en självklarhet som att det här kan väl alla. Jag skulle kunna skriva om hur jag i mina blommiga Nelson-arbetsbyxor (självklart inte ett dugg jordiga) skördade de ekologiskt odlade rotfrukterna som lixom bara poppade upp i min köksträdgård. Jag ser en bild framför mig med mig leende hållande en palsternacka, precis lagom jordig (fortfarande ingen jord på mig såklart). Sen rör jag med lätthet ihop en underbar soppa och kan lite överlägset berätta om tillfredsställelsen i att ha odlat sin egen mat. (Helt utan att bli jordig).

Eeeeeller så kan jag säga som det är. För det är rätt najs det också. Mina arbetsbyxor är blå. Inte en blomma så långt ögat når. Och de är fulla av jord och linoljefärg. De är det klädesplagget av alla mina kläder jag är mest stolt över. För på fickan står det Word Scout Jamboree och jag fick dem när jag reste tält inför detta scouternas egna OS. 

Och veeet ni hur jobbigt det är att gräva trädgårdsland? Jo, visst, jag älskar min spade. Men nu är det höst och jag är inte riktigt fyllt lika taggad längre. Ryggen är halv död efter att jag grävt runt jorden i tre av mina små plättar och grävt ner fyra ynka små kantstenar. Eller små och små. 40x40 och en hel del grus gick det åt också. 
Jordärtskockan rök. Vad ska vi med den till? Blommorna är fina men vi äter ju inget av den och i år stal den all näring från majsplantorna. Det fanns typ en pappkasse full kockor under jorden. Harreligen...

Men soppa blev det! På nästan enbart hemmaodlat. Och även om lite av jorden satt kvar under naglarna så kaaan jag vara mallig. 
Jordärtskocka, morot, palsternacka, potatis, purjolök och timjan från egen odling. Och faktiskt attans mycket ekologiskt odlat. Mest för att vem orkar hålla på att köpa konstgödlel och bekämpningsmedel? När fröna väl är i jorden är det på sin höjd att jag vattnar och rensar ogräs. Resten får de klara sig själva. Växer det inte är det inte meningen. 

Soppreceptet hittade jag på ICAs hemsida. Lite modifiering utifrån vad som fanns hemma. 
Till serverades hemmagjort frö-knäckte med smör, ost och finsalami. Harreligen vad gott det blev! Tillfredsställelsen var främst att jag blev mätt och nöjd på god mat. Annars är jag mest tacksam att jag kan odla min egen mat. Och tänk, jag kunde få till sån där riktig bloggmat! =)

(Funderar på att stoppa ner ett par av jordärtskockorna igen. De var ju goda)

torsdag 2 oktober 2014

Gult som sommaren

Små frön såddes då tidigt i vår. Flera olika sorter, men tomater är ju ett säkert kort. Brukar snarare vara svårt att hitta en plats åt alla plantor när de hotar att ta över och växa sig rangliga. 

Sen hände inget. 
Sen hände inte mycket mer. 
Nått litet pinnigt kom upp med inte mycket mer. 
Nya krukor brukar ju göra susen!
Nähä...
Men flytta ut då!
Nähä...
Sen när jag inte gett upp men slutat tänka på överflödet av solsöta tomater fick en drös plantor plats i ett par stora krukor. Vatten fick de som alla andra växter på altanen. Men så mycket mer blev det inte. 

Så plötsligt! Harreligen, det dröser om dem! En himla massa gula tomater, precis så där solsöta, mognade allihop på en gång. Som att gå och smygäta godis i skåpet. 


Några blev tomatsallad med lök, olja, salt och kryddor. 

Gjorde även en hittepå-sallad av några morötter från landet. 

Sen dukades sommarens sista grillning upp. 
Hur gott som helst. Och inte alls längesen. Eller? Det är oktober nu och solen bränner fortfarande emot husväggen. Det är bara att acceptera att årets fantastiska sommar är över och slut för länge sen. Men än är hösten fantastisk att vara ute i. Och snart får jag så nya tomatfrön. Fast kanske röda istället...