måndag 12 januari 2015

Pärmen

När jag var liten sprang jag orientering. Klart jag gjorde. Både pappa och storasyster sprang. Först kämpade jag mig igenom Knattekampen på klubbens egna femdagars för att få en egen honungsburk precis som Bamse. Sen stack jag iväg själv innan mamma hann bli orolig på min första SAKO-tävling. Det där med läsa kartan var jag lite lagom bra på. Jag sprang hellre och var orienteringen för klurig sprang jag lätt för långt innan huvudet hann med. Men så gick jag ju aldrig någon nybörjarkurs heller. Det oroade ungdomstränaren i klubben. Samma tränare som tyckte att jag skulle räkna till tio och tänka på henne när jag blev arg för att jag sprungit bort mig. Men det gjorde mig ju bara ännu argare...

Jag gillade inte att träna, jag ville bara tävla. Då gick man upp tidigt en ledig söndag, stod på ett lerigt fält och spanade på de andra i ens klass från andra klubbar. Adrenalinet rusade i benen och jag visste att jag kunde placera mig bra. Kanske så bra att jag fick gå fram till prisbordet sen. Men först skulle en duscha i kallvatten, utomhus och gärna i småregn och två plusgrader. Ingen kan påstå att jag inte är härdad! Dessutom fanns det inga smörgåsar som smakade så gott när väl varma, torra kläder var på och jag satt på min stolryggsäck i klubbens vindskydd. Om nu pappa inte tagit med sig smörgåsarna till duschen...

För att anmäla sig till nya tävlingar behövde man leta reda på Tore. Det var han som hade ansvar för pärmen. Pärmen med alla inbjudningar till tävlingar och listor med klubbens medlemmar. Det var lite nervöst att fråga Tore efter pärmen. Han sa inte så mycket. Skönast var när pärmen låg framme på någons stol och det bara var att ta den. 

Ibland ringde Tore hem till oss. Han presenterade sig aldrig utan frågade bara med sin hes röst efter min pappa. Jag vet inte mycket om Tore. Jag vet att han var jämngammal med pappa. De sprang oftast samma klass. Ibland vann pappa, ibland vann Tore och då grämde sig pappa lite. Fast med ett illmarigt leende. Tore bodde med sin mamma. Tills mamman dog. Då bodde Tore själv. Och Tore var alltid, alltid med på allt. 

Tills i helgen. 

Jag har inte träffat Tore på nästan 20 år. Men hur kan det ändå göra så ont. Jag kände honom ju inte ens då. Jag vet bara det där lilla. 

I helgen kom inte Tore till klubbens träff. Och han öppnade inte när de åkte och knackade på hemma hos honom.
De hittade honom i sängen. 

Tore kommer aldrig mer alltid vara med. Men var han än är tror jag att han har en pärm full med inbjudningar till olika orienteringstävlingar. 

8 kommentarer:

  1. Vilket vqckert kom-ihåg. Tore sitter nog med sin pärm och ler.

    SvaraRadera
  2. Precis som vi alla minns Tore. Bra skrivet!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Kul att min text talar till fler än mig själv =)

      Radera
  3. Erika, fd OK Gipen1 april 2015 15:56

    Hej Sara!
    Vad fint du skrivit, det är verkligen precis på det sättet. Det kanske inte var 20 år sedan jag såg Tore, men längesedan, men det spelar ingen roll. Tore ska alltid vara med, han hör till! Kan liksom inte ens föreställa mig OK Gipen utan honom....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Känns konstigt fast jag inte ens är där och aktiv längre. Kul att du hittade till min blogg.

      Radera
    2. Det var mamma som tipsade oss, texten var visst publicerad i Giparen också? Mycket fin blogg! :)

      Radera
    3. Japp, samma text som i Giparen. Det var pappa som tyckte den skulle vara med där.

      Radera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)