fredag 16 januari 2015

Vit, men inte vit som snö

Jag hittade en ny utmaning, om foto, på Fröken fotos blogg (efter tips på Lekfullt med Katarinas blogg). Veckans tema är "Vit" och de sa vill sig självt att det bara finns ett sätt för mig att tolka det på...

Hon och jag har hängt ihop länge nu. Min Hjördis. Det var en januari i begynnelsen av ett nytt liv. Jag gick med dåligt samvete över att ha sårat och förstört och samtidigt så lättad över att inte längre vara i ett förhållande där jag bara ljög. Hela bohaget stod i flyttlådor i en kompis sovrum. Vart jag skulle ta vägen var inte klart, men något annat var helt solklart. Så fort jag hittade något stort nog och permanent nog, då, då minsann, då skulle jag få skaffa mig ett djur! Det hade jag bestämt. Helst en katt, men kanske en kanin om bostaden inte passade en katt.
Efter en dag av nervös budgivning fick jag tillsist samtalet! Jaaa!!! Jag slet fram kalendern och tittade efter vem som hade namnsdag. "Hjördis! Hjördis ska min katt heta!". Fritidsbarnen tittade konstigt på mig. Sen sprang jag iväg och skrev kontrakt på en lägenhet alldeles perfekt för att skaffa katt i.

Det tog ett halvår innan jag hämtade henne. Jag köpte inte, jag adopterade. Från ett katthem med inte riktigt samma värderingar kring djur som mig själv. Men det var bara att le och stopp in en helvit katt i transportburen.

Sen dess har vi varit med om mycket, hon och jag. Första gången ute. Harreligen vad läskigt! När hon sprang in hos grannen och gömde sig under hans säng. Efter det visste jag mer om min granne än jag ville... Åka spårvagn, buss, bil. Bli biten av vildkatter och instängd i trädgårdsförrådet. Men allt det där är nog glömt nu för sen sju åt tillbaka är hon på-landet-katt.

Tjock och fet av alla råttor och fåglar. Reviret ökar och minskar beroende på vilka grannkatterna är. Hon är inte så kaxig eller har så hög katt-social intelligens. För att vara katt är intelligensen inte speciellt hög alls... Därför väljer vi att inte prata om de svarta åren då Soniya inkräktade. Vad är det för en matte att tro att hon ville ha en kompis?!? Dumheter! De två mattorna hade tungt hjärta när de var tvungna att ta en alldeles för sjuk Soniya till veterinären för första och sista gången. Men Hjördis hjärta var nog enbart lättat. Här ska det minsann bara vara hon, hon vår drottning.

Hon gör, i bästa kattanda, det bästa för att förklara att ett är hon som styr våra liv. 

Vi låter henne hållas i den tron.

 Och nämde jag att hon är vit? Med väldigt tjock päls? Alltså väääääldigt många pälsstrån. Som man kan fälla. Överallt..... 

16 kommentarer:

  1. Åh så fin hyllning till din drottning :) Gillar verkligen bilden vid datorn... typiskt drottningar *ler* Skall vara med överallt. Har själv en som i alla fall själv tycker att hon skall behandlas lite kungligt.
    Önskar dig en jättefin fredag och så roligt att du vill vara med i utmaningen.

    kram kram Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det känns som en rolig utmaning. Både tolka ett tema och få tummen ur att jobba lite på sina foto-skills. Höll på mycket för flera år sen men tappade det helt när jag köpte en digital systemkamera... Attans =P

      Radera
  2. Haha, vilket härligt bidrag!! Vilken underbar hyllning till en så fin livskamrat. Hon är verkligen fin, och du, man kan inte
    bli en sådan juvel utan att ha slipats utmed vägen.
    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Hjördis och jag, vi har slipats väl tillsammans =)

      Radera
  3. Åh vilken fin katt, Hjördis, vad sött! Fin tolkning av temat.
    Fin kväll till dig!
    Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. En fin helg till dig också.

      Radera
  4. Så fint du skriver! Vilken fin drottning! Hade gärna haft en själv, men är allergisk.....verkligen väldigt trist.
    Ha en fin lördag,
    // Jennica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Attans med allergi. Det ska finnas kattraser som är mindre allergena. Men det kanske inte räcker. =/
      En fin helg till dig med.

      Radera
  5. Vilken söting... fint med vita katter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Hon är jättefin. För det mesta... Fast vi är inte helt överens om hur man inreder ett hem. Jag är inte lika förtjust i ett jämt lager av vita kattpälsstrån överallt som hon verkar vara =P

      Radera
  6. Vilken fin päls hon har! Verkligen vit och fin. Måste vara gosig kan jag tänka mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den är jättemjuk! Full med fin underpäls så fast hon är korthårig är det en massa päls att gräva ner fingrarna i. Och en massa päls som fastnar i näsan när man är dum nog att borra ner den =) Men det är så svårt att låta bli!

      Radera
  7. Så vacker vit katt. Kram Pernilla

    SvaraRadera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)