torsdag 5 februari 2015

Något viktigt

"Du har gått ner i vikt!?" Alltid med en glad ton. Kanske med en följdfråga om diet och kilon. Det är så självklart. För det är ju så det ska vara. I personalrummet diskuterar kollegor i storlek 38 stenålderskost och saknaden av kolhydrater till frukost. De skrattar och menar allvar. Bredvid sitter jag och är mållös och undrar om de menar, just, allvar. 
Vi verkar ha en skev bild av våra kroppar. Och betydelsen av "hälsosam" förskjuts sakta men säkert från "bra för kroppen" till så smal och tränad som det bara går. Aftonbladet och de senaste undersökningarna avgör vad som är nyttigt eller inte. Allt blir svart eller vitt men jag är kvar i åttiotalets kostcirkel.

De som frågar och kommenterar vet oftast inte mer än hur jag såg ut innan och hur jag ser ut nu. Det vet inte om jag är lika glad som de över att jag krympt. Tänk om jag är sjuk? Tänk om jag fått tillbaka ätstörningar och just deras ord triggar mig fortsätta lite till. Eller så har jag sett älskade i min närhet trilla dit och är livrädd för det själv. De vet inget om glädjen över en mage som inte längre gör ont eller ork som räcker till för det som är roligt. De vet inget om kamp emot normer som de med sina kommentarer rasar ner varje gång. 

Sen blir jag förbannad! Varför är det just så självklart att jag vill gå ner i vikt? En annan kollega börjar fråga mig om min löpträning. Och jag kan prata hur mycket som helst om kilometrar, kilometertid och hur man klär sig i kylan. Sen kommer det, tipset om andra metoder att gå ner i vikt. Men det är ju inte därför jag springer!!! Varför i hela fridens namn skulle jag springa för att gå ner i vikt?!?! Det krävs något helt annat för att orka nöta grusväg, rusa upp för backar och fortsätta ytterligare en kilometer. Nämligen att det är roligt!

När ilskan går över kommer sorgen. Sorgen jag inte kan förklara. Jag vill dra upp heteronormen, ätstörningar och skyldigheter till de som växer upp. 
Det de ser är ett resultat av något helt annat än kamp mot kilon. Och mot öm, illamående mage har jag vunnit. Men nu kommer kampen om att världen inte handlar om yta. Det är nästan så att den kampen är svårare. För de som frågar menar ju väl och är så glada. Jag vill inte vara otrevlig men jag vill heller inte ljuga och därmed vara en del av en norm om hur jag borde se ut. Framför allt vill jag slippa kommentarer om min vikt. Men fråga mig gärna om löparskor och leriga stigar. =)

7 kommentarer:

  1. Åh, tack för dessa kloka och viktiga rader! Om alla kunde tänka lite vidare och längre och större så vore det så mycket enklare och härligare att leva. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varsågod! Varje gång jag säger ifrån hoppas jag att jag fått en till att tänka till. Så kanske, kanske blir världen lite smartare.

      Radera
  2. Vad fint skrivit sara! Jag både skrivit och tänkt mycket på vikten innan jag fick min sjukdom som jag har blivit frik från. Det har fått mina tankar att ändras angående att gå ner i vikt eller banta, dieter. För mig gäller bara som du säger tänka kostcirkel för att få i sig allt och må bra!! Jag har varit helt energilös och blivit trött av all fysisk och psykisk aktivetet. Jag anser nu att det viktigaste är inte kilorna och en platt mage utan hur jag mår som är viktigaste i mitt liv. Dagligligen friskluft med fysisk aktivetet, mat efter kostcirkeln, extra energi påfyllning vid behov i form av vitaminer, musik, möten med posetiva personer och att utföra min hobby, kärlek från mina nära o kära det är att vara lycklig och att ha ett värdefullt liv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Precis! Må bra. Och det gör man ju inte om man går hungrig? Inte om man äter kopiösa mängder skräpmat heller. Men det är ju den fysiska och mentala i sidan som avgör vilket mellanläge som är bra för en själv, inte ens vikt. Det som stör mig extra mycket är att det känns som en kvinnor-norm-grej. Jag är kvinna. Alltså ska jag vilja gå ner i vikt såklart. Och ständigt gå på diet såklart. Gah....

      Radera
  3. Jag vill skriva något för jag tycker det är viktigt det du skriver om. Men just nu vill orden inte infinna sig. Jag försöker göra och tänka som dig, kommentera i stunden och hoppas att världen sakta vänder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Normer tar tid. Och tid att förändra. Men vi kämpar på!

      Radera
  4. På min arbetsplats råder hälsohets. Själv har jag dragit ner på träning de sista åren för att jag upplevde att det drog ner mitt allmäntillstånd. Jag blev tröttare och fick ont i kroppen. Jag tappade all rörelseglädje. Jag tog 2 års paus. Nu kämpar jag för att hitta nån form av fysisk aktivitet som stärker mig och fyller på med energi istället för att ta den. Jag har inte hittat det än och kämpar vidare. På jobbet undviker jag borden där jag vet att det bara diskuteras puls, mat och hur mycket man tränar. Jag blir bara irriterad.

    SvaraRadera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)