söndag 8 mars 2015

Idag har jag inte firat

"Glad Internationella kvinnodan!" Vadå "glad"? Jag är väldigt glad över att vara kvinna. Och att kvinnor finns. Men jag är inte ett dugg glad över att fortfarande få lägre lön, inte få bestämma över min egen kropp eller att förminskas så fort jag börjar ta plats. Så å ena sidan, det här är ingen dag att fira. Å andra sidan -varför inte? Viktigast är väl att man gör något med den här dagen. Om någon vill demonstrera, manifestera och protestera och en annan väljer att fira med bakelse helt utan dåligt samvete, tja vi gör väl vad vi kan utifrån vår förmåga och vår plats. Det sämsta vi kan göra är väl att låta åttonde mars passera förbi som vilken annan av mars 31 dagar som helst.

Jag har gjort olika. För jag har haft olika möjligheter och olika platser. Som scoutledare och fritidspedagog har jag utbildat, berättat, ordnat feministiskt självförsvar och gett ord och verktyg både i vecka runt 8 mars och alla andra veckor. Jag har även bjudit på feministisk fika med förklaringen att kakorna jag bjöd på var den enda killen i Utmanarlagets favoritkakor. Och eftersom internationella kvinnodagen för mig inte först och främst handlar om att lyfta upp kvinnor utan det kvinnliga som lika viktigt som det manliga så köpte jag just de kakorna för att lyfta upp det viktiga kvinnliga i den killen! Och choklad för oavsett så förtjänar varje kvinna, kvinnlig eller inte, rejält med choklad. Ingen större kvinnokamp alls. Mer en feministisk ursäkt för att få fika en gång till.

Dagar får oss att tänka. Och tycka. Generaliseringar, normer och stereotyper kommer till ytan och det måste de få göra. Hur ska jag annars se hur jag tänkte med de rosa kakorna som jag bjöd på ett annat år, om jag inte får göra och faktiskt bjuda på de rosa kakorna. Allt behöver inte bli rätt med en gång. Ett tolerant klimat låter fel få höras också. Den enda fördomsfria människan är den som vågar byta ut sina fördomar.

I år har jag gjort varken eller. I år har jag suttit hemma och hostat. Och njutit av att febern är borta så vi kunde komma ut på en lätt promenad. Så istället skickar jag ut en tanke och ett stort TACK till alla er där ute som varje dag kämpar och vågar vara obekväma. Ni som säger ifrån fast "det var väl inte så farligt". Alla som fortsätter att skriva och synas fast näthatet kommer inrullande som ett brev på posten för varje lite småsak. Tack för att ni finns! Och hoppas en del av er dag blir glad. För det finns så otroligt mycket bra som händer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)