tisdag 19 maj 2015

Det där med presenter

Jag har en ambivalent inställning till det där med presenter. Innerst inne blir jag löjligt glad över alla presenter jag får. Men jag tycker kanske inte alltid att jag ska ha presenter. Typexemplet är presenterna från föräldrar på jul- och skolavslutningar. Det känns så otroligt bra att få uppskattning för det man själv brinner för.  Jag brukar gå till jobbet med lite pirr i magen varje avslutning och blir generat glad. Men jag får ju faktiskt redan lön för mitt arbete. Och hur oftast samlar bankkunderna ihop till en julklapp till bankkassörskan eller bussresenärerna köper en blomma till busschauffören? 

Jag slutade på mitt jobb som fritidspedagog för en dryg vecka sen. Och hade lite hoppats på att få smita undan det där med avtackning. Men icke. Chefen passade på när jag minst anade och försåg mig med en halv djungel. 

Dessutom överöste barn, föräldrar och klasserna mig med kort, presenter och fina ord. Vissa blev jag gladare över än andra. 

Och ändå tycker jag det är jobbigt. Jag vill ju inte säga nej till presenter. Men de får mig att få lite dåligt samvete och skuldkänslor. För jag är inte så bra på att ordna presenter tillbaka. Oj, insåg precis hur släkt jag är med pappa.... 
Att få en present innebär ju en känsla av att jag bör ge en tillbaka. Men eftersom jag inte tycker att det är viktigt med presenter så glömmer jag lätt det. Eller tycker att jag inte vill ge. Sen blir jag ju samtidigt så glad över presenter så jag vill ju inte avsäga mig allt vad presenter heter... Dubbelt dåligt samvete. Både för att jag inte ger tillbaka och för att jag är egoistisk nog att vilja ha. Hm, får fundera på vad det är pappa gör. För han ger ju hur mycket som helst fast just inslagna paket vid särskilda tillfällen inte är hans grej. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)