fredag 8 maj 2015

När blev ätstörningar norm?

Sitter på tåget till största staden och lyssnar. Förstår att det vankas fitnessfestival och minst en av resenärerna ska dit. Och han ska tävla. Man kan inte tävla i fitness med underhudsfettet kvar så han berättar livligt om sin diet för sin tillfälliga reskompis. Hon är intresserad och frågar mycket så historien blir uttömmande. Och jag börjar fundera. I går hörde jag oron på nyheterna om att Sverige är inne i en fettmaepedemi. Vi tränar mer men blir allt fetare. Jag läser på Aftonbladet hur debattörerna gör det de ska, debatterar. Den ena oroas av egna erfarenheter för den ökade risken för ortorexi. Den andra hävdar starkt att träna absolut inte är någon fara för befolkningen. Att INTE träna är ett mycket större hot. Själv sitter jag här och smågrinigt avundas alla instagram och Facebook-inlägg om löprundor. Jag vill bara mer och mer men fötterna klarar bara lite grann innan de känns som om jag stått på betonggolv hela dan.
Jag vet att jag är en del av det här själv för jag har valt bort alla onyttigheter som inneller socker eller konstgjorda sötningsmedel och kan lite äcklas av det hysteriska utbudet av just den kategorin ätbart. Men jag slutade ju med det för att hjälpa en öm och illamående mage. Det måste ju vara hälsa och hälsosamt? Och när det gäller allt annat ätbart som kroppen faktiskt behöver släpper jag inte tron på att vanlig mat, i varierad form och utan att utesluta eller glömma bort några delar är precis det kroppen behöver och mår bra av. Och det måste ju vara det som är hälsosamt? 
Media gör det media är bra på, skriver om den ena eller den andra sidan. För sen när sålde det lösnummer att berätta om den enkla sanningen och det lagom? Vem vill veta att just vanlig mat, regelbundet och utan uteslutningar är det bästa? Och lägg till valfri fysisk aktivitet i en mängd så att du känner att du orkar och mår bra. Om dina gener ger dig några "extra" kilon eller ett par revben som syns lite väl mycket så är det så du ska se ut. Men det säljer varken lösnummer eller kosttillskott. Och passar inte in i ett aktivit liv där genvägar är evigt efterfrågad. 

Att tävla i Fitness är inte hälsosamt. Inte heller att satsa på OS-guld i längdskidor, hockey, 100 meter fjäril eller stavhopp. Men det är inte därför de gör det. Lika lite som polisen valde att bli polis, brandmannen bli brandman eller lokföraren valde att bli lokförare för att förbättra sin hälsa. Andra yrken där du dagligen riskerar att bli skada, utbränd och utsliten. Alla väljer de sitt yrke TROTS riskerna med det. Men i kvällsmedia och personalrummet och idag på tåget omvandlas extrema träningsformer och ätbeteendet till norm som vanliga Svensson borde hålla på med för att inte drabbas av den galopperande fetmaepidemin. 

Å ena sidan vill jag skrika högt SLUTA! Å andra kan jag inte vara annat än tyst, jag med mitt sockerstopp och ultramaratondrömmar. Hälsa, träning och dieter är tätt ihopslingrat och jag kan bara förvänta mig mothugg. Inte ens om jag med gråten i halsen försöker rädda tioåringar från samma skeva kroppsuppfattningar som jag själv hade. 

Nu närmar tåget sig sin slutstation och jag har inte blivit ett dugg klokare. Inte killen som ska tävla i Fitness heller. Men jag hoppas att det går bra för honom och att han på hemvägen kan äta något annat än ägg och kvarg. Chiafön kanske....? =P

2 kommentarer:

  1. Jag förstår vad du menar med din text och håller med dig. Jag är 45 år nu och har fortfarande sen 15 års ålder alltid tyckt att jag är för tjock även när jag tränade som mest. Då tyckte jag att jag ändå var lite för stor, inte tjock, men kunde vara smalare. Jag hittade sans och balans men ångesten, fel ordval egentligen för ångest är nåt annat, eller tvångstankarna slutar aldrig. Jag tänker varje dag på att jag borde röra mig mer och äta bättre. Trots att jag faktiskt är normalviktig. Det är inte normalt att tänka på det varje dag när det inte är positiva tankar. Skulle väldigt gärna slippa dom. Därför irriterar allt dietsnack mig och den hälsohysteri som råder. Jag fattar vad debattörerna är ute efter men jag undrar om det är de som behöver lyssna som lyssnar. Min kropp gör ont och jag kan, liksom du, inte springa, inte cykla utan bara ta kortare promenader. Från att gå från 6 dagars träning (osunt jag vet) till nästan ingenting är ganska knäckande. Denna hysteri runt mat och träning skapar ångest hos de som inte behöver ha mer ångest. Så om det är de redan frälsta som lyssnar, vem hjälper de då?
    När mina barn säger att de ser tjocka ut blir jag jätterädd. De är 9 och 10 år. Glädjs över att de pratar om magen som tjock men menar att den är mätt efter maten. Tack och lov. I alla fall ett tag till sen hamnar de väl i samma vikt-diet-träsk-snack som vi andra.
    Lycka till med att bli den löpare du vill oavsett om det är nån kilometer eller flera mil. Jag gillar citatet "bra träning är den som blir av". Det vill säga att all rörelse är bättre än ingenting. Även om det är en kort promenad. Heja oss!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra skrivet!!! Verkar som att världen glömt hur våra barn påverkas i all hysteri att bekämpa fetman..... Ska vi få en mer normalviktig befolkning med en massa anorektiska barn och ungdomar på köpet?

      Radera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)