söndag 30 augusti 2015

Som belöning

Jag säger ofta att jag är inte så bra på att springa fort men några kilometer längre kan jag alltid orka. Och nu har jag minsann bevis på det! 
Om någon har missat det så ska jag springa ett halvt Lidingölopp i september. Alltså 15 km. Ett tag började jag känna mig smått stressad över det. För även om jag springer flera gånger i veckan så har jag fortfarande inte sprungit 15 i ett svep. Det längsta jag har tagit mig är 12 och då var jag rätt trött när jag kommit runt. Och visst, kan jag springa 12 kan jag allt springa 15 men jag vill ju gärna komma i mål och känna att det gick bra också. Så då är det ju bra att ha sprungit minst 15 nångång innan loppet. 
Efter diverse omplaneringar hamnade fredagens träning i Skatås. Jag skulle springa långt och i Skatås finns "18 kilometersstigen". 18. Om jag kan springa 12 km kan jag springa 15 och då borde det inte vara så svårt att springa 18. Såklart! Jag tog till min nya taktik. Det behöver inte gå fort. Att komma under timmen på milen är inte längre prio ett. Istället vill jag som sagt orka länge. Så jag lunkade iväg. Vilken attans fin runda! Massor av skog och stig. Foten borde ha varit tejpad, men det gick bra. Under de första 12 kilometrarna ville kroppen öka så fort det var plant och lite mer lättsprunget. Men jag höll tillbaka. Vid 15 var jag trött och lite tung i benen men kunde konstatera att jag klarat ett Lidingölopp! Kilometer 17 gick uppför och benen var ömma av trötthet från fotsulorna till höfterna. Sen när jag såg målet i slutet av kilometer 18 kunde jag äntligen tillåta mig att öka och jag gick i mål med ett leende. Jag har sprungit 18 km. ARTON kilometer. A. R. T. O. N. 

Arton kilometer är ju hur långt som helst! Kan jag springa 18 kan jag ju springa hur långt som helst. Harreligen. Lyckokicken sitter i än idag trots att konsekvensen av det hela har lett till halsont och förkylningsvibbar. Det kryper i benen att få springa igen, men jag känner ingen oro för att en veckas eventuellt träningsuppehåll skulle sabba något. Kan jag klara 6 km längre än jag nånsin sprungit innan nu kan jag allt klara 15 om knappt fyra veckor. Och årets Lidingölopp har lixom kommit i skymundan. Kan jag springa 18 kan jag väl springa 21. Eller 30. Nästa Lidingölopp kanske kan bli ett helt. Eller Ultravasan... Just nu är jag odödlig så vad gör väl lite halsont. 

3 kommentarer:

  1. "Galenpanna" är det enda jag kan tänka men det tänks med ett imponerat tonfall :-) Själv promenerade jag i delsjöområdet idag och badade! Förhoppningsvis inte sommarens sista för det ska bli varmt hemma imorgon också. Krya på dig och NJUT av odödlighetskänslan. Hoppas och hoppas inte vi ses när du springer i sthlm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack =)
      Delsjön är riktigt najs. Jag har varit där rätt mycket samtidigt som jag har mängder att upptäcka. Insåg förra helgen att jag aldrig varit vid Stora Delsjöns badplats. Varför har jag aldrig varit där?!?

      Radera
    2. För att du kom in från något annat håll och stannade vid så många andra underbara ställen så du inte kom hela vägen fram till badplatsen? :-)

      Radera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)