lördag 26 september 2015

En kardemummasnurra för 28 spänn

Taggningen kom först i startfålla fyra. Ömma fötter, för varma sommardagar, kraftigt stukad fot, rejäl förkylning och andra bra och dåliga ursäkter har gjort att jag inte tränat som jag tänkt. Att packa väskan i torsdags kändes mest jobbigt. Gå upp klockan 6 i morse också. Men att hitta ut till Lidingö var lätt. Det var bara att följa alla färgglada skor. 
Det var mulet och blåsigt och känslan av att jag kommer frysa hela dan. Vi hämtade ut min och Blivande Veterinärens nummerlappar och placerade Sötaste på ett bra ställe vid målet. Gott om tid blev till att springa sig uppvärmd till start. Tröjan i en påse, Instagrammade en bild för att vara säker på att jag var där. Sen höjde jag blicken. Och det var då det kom. Ni vet den där känslan när det drar ihop sig bakom ögonen innan tårarna kommer. Det rann över mig, jag är här. Nu. 

Signalen ljöd och iväg. Hade planen att ta det lugnt första kilometern och sen hitta en bra rygg att hänga. Det var inte så trångt som jag trott och ändå tyckte jag att det gick lite väl långsamt. Jag sprang om några och hittade sen en bra rygg. Det gick fortfarande lite långsamt. Jag sprang om ryggen och hittade en ny. Första fem kilometrarna var inte så kuperade som jag hört. Backarna blev bra tillfällen att öka och springa om. Efter en mil började jag bereda mig på att min Syster skulle komma och springa om mig. Hon startade tio minuter efter och jag hade räknat med att hon skulle klå mig med en kvart.

11 km. Fortfarande ingen Syster. 12 km. Börjar bli tung i benen. 13 km. Nu kommer backarna. Och de är jobbiga. Jag springer fortfarande om folk, men mest för att de också har 13 kilometer i benen och många går. 14 km. Ingen Syster och det börjar plana ut och jag öka. Det är bara en kilometer kvar och jag känner mig starkare igen. Nu vill jag inte att Syster ska springa om mig längre. 15 km. Skogen öppnar sig och jag ser upploppet. Nu drar det ihop sig igen bakom ögonen och den här gången når det hela vägen fram. Det tjocknar i halsen och jag kan bara le. Jag har klarat det! Det har gått bra, jag har känt mig både snabb och stark. Precis som jag ville. Halvvägs upp längs upploppet ser jag Syster i ögonvrån. Hon tar min hand och har en fin idé om att vi ska springa i mål hand i hand. Men, nej!!!!! Har hon inte sprungit om mig nu så ska jag minsann vara först i mål! Jag sprutar allt jag har, tårarna kommer inte men flåsandet varvas med gråthack. Väl inne i måltältet tror jag att de ska forsa fritt. Istället kommer Syster och vi kramas hårt. Hon har sprungit på 1:23, jag på 1:33. Jag har sprungit 12 minuter fortare än jag trodde. Och typ på den tiden jag drömde om att klara. 

Solen skiner, Sötaste pussar mig fast jag stinker och kroppen är långt ifrån slut. Mör, absolut, men inte slut. 

Vi äter den godaste pastasalladen nånsin som Veterinären tagit med och fyller väskorna gratisprover från utställartälten. Kramar hela Systerfamiljen och börjar stappla bort mot bussen. På Centralen köper jag en stenugnsbakad kardemummasnurra. Efter att kroppen har gjort av med hälften av en normal dags energibehov kan inte en snurra göra ont i magen. Och den är god. Riktigt god. 

7 kommentarer:

  1. Grattis!!!!! Det måste ha varit den godaste snurran du ätit på länge efter ett sånt arbetspass.
    Inspirerande! Fast jag har jättelångt kvar innan jag kan springa en mil ens en gång.
    Jag bygger upp mig och det går vansinnigt långsamt och att springa går bara 2 gånger i veckan annars ballar höfterna ur.
    3,2 km varje gång. En mil känns avlägset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det var alldelese, alldeles uuuuuunderbart =) Jag hoppas att milen kommer för dig en dag. Inte för att en måste springa just långt, men för att när en kan springa längre har en fler rundor att välja på. För ett år sen kunde jag springa max 4-5 km. Styrketränar du också? Jag vet inte om det hjälpe just dina höftproblem, men det brukar ju vara bra att bygga upp muskler runt partier som är problematiska.

      Radera
  2. Åh vad kul det hade varit att se dig glädjerusig komma i mål. Nästa år... Eller det kanske blir något mer sthlmslopp innan dess. Hojta isf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag log som en fåne! Inga fler lopp inplanerade i år, men jag är bra sugen på att springa nästa år också. Och då kanske 3 mil....

      Radera
  3. Du har rätt i att man inte alls behöver springa långt. Min bästa runda är på 3,3 km. Då blir det blandat underlag. Tanken är egentligen att klara av att gå lite längre eftersom det har varit ett stort problem för mig. Man blir så begränsad i vardagen. Men jag hatar att gå! Det är så vansinnigt trist. Jag springer hellre och det; hör och häpna, belastar höfterna mindre att springa än att gå. Jo, jag styrketränar också men kan lägga på ett kol där antar jag. Det är ju tyvärr så tidskrävande. Inspirerad av dig så gav jag mig ut i skogen efter att ha köpte nya dojjor......Måste ha bra skor. Gärna flera olika.
    Jag sprang och (gick lite) i skogen. 5,13km!!!!! Idag har jag inte ont nånstans. Tänk att jag för ett år sen inte kunde gå mer än 10 min utan att jag fick ont. Idag ska jag känna mig glad hela dagen för detta.
    Heja oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så inspirerande att läsa det ni båda skriver. Nu ska jag lämna datorn och ta mig en promenad. För jag gillar att gå. Och av och till så funkar det med den där hostan. Pepp till er springare.

      Radera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)