lördag 31 januari 2015

Märkt för livet

Eller tja, för en stund framöver. Jag har köpt fancy namnband!

Nu jädrans ska det synas vem som skapat det fantastiska underverket =)
Först ut blev Sötastes julklapp att märkas i efterhand. 

Sen fick mössorna jag virkade varsitt band. Den ena ska bli födelsedagspresent. Den andra ska jag faktiskt lägga upp för försäljning. 


Trodde ju att jag skaffat en "Försäljning"-flik här på bloggen. Men jag förstååååår inte hur det funkar med "Sidor". Inte som jag trodde iallafall... Så, som första försök till försäljning får det bli här i vanliga flödet.
Mössan på bilden ovan är virkad i 65% ull och 35% alpacka. Den passar till ett medelstort huvud eller kanske lite större. Passformen är tajt men töjer sig med användning. Varm och mysig är den!
För fina 200:- är den din, bara din =) Upphämtas och betalas på överenskommen plats i Göteborgstrakten. Kontakta mig på lonelyfield(snabel-a)outlook.com.

fredag 30 januari 2015

Balans

Jag är uppvuxen där jag bor. I nästan 21 år byggde jag kojor, smet ner till Älven, lärde mig köra moppe och svor över avståndet till allt som var vettigt. Sen höll jag mig borta i tio år. Allt för att hitta det där vettiga. Jag var hemma i två städer och en drös olika lägenheter. Vart jag än tog mig trivdes jag bra.

Någonstans började det krypa på mig. För varje gång jag hälsade på mamma och pappa blev det mer fel att åka hem igen. Jag har alltid sett mig själv i ett hus på landet. Och där står ju ett helt perfekt hus. På rätt plats. Mycket praktiskt behövde lösas och jag behövde bli helt färdig med där jag var. Sen kom dagen när mamma hämtade mig, Hjördis och de tre viktigaste flyttlådorna. Värmen var inte på i huset och jag sov på en tältsäng. Hjördis kröp upp till mig på natten och låg och lyssnade efter minnet av Farmor och Farfar. 

Det är här allt landade och aldrig har jag känt mig mer hemma. Jorden luktar så gott och det susar i de höga granarna. Vyn över Älven är så van. Jag ser de stora lastfartygen. Till och med på julafton dunkar de sakta uppför. 

Huset är nu mitt hem. Farmor och farfar finns som minne och inte som oumbärligt affektionsvärde i varje detalj. 

Här finns lugn, balans och allt det som på riktigt betyder något. 

Det här är min tolkning av Fröken Fotos fredagsutmaning Balans. Kika in på bloggen för att se fler vackra bilder på temat. 

onsdag 28 januari 2015

Onsdag en gång till. På riktigt

Veckans vegetariska recept kommer återigen från ICAs studentblogg. Väldigt inspirerande. Har sparat en drös länkar för att laga en annan dag. Det mesta har rätt få ingredienser, dét är mest vanliga ingredienser och rätterna tar lagom lång tid för att orka experimentera med en vardagkväll efter jobb och träning och lågt blodsocker. Och så förhållandevis billigt eftersom det är tänkt till fattiga studenter =)
Idag blev det biffar. I bloggen är det inga mått angivna eller kryddor. Jag tog en halv lite gul lök, en tetra kikärtor, en decilitrar röda linser som kokade i två deciliter vatten och en skvätt fond. Rev en och en halv deciliter ost och knäckte i ett ägg. Mixade med två stora vitlöksklyftor, två stora nypor flingsalt, regnet med svartpeppar, chili explosion och basilika. Det blev en väldigt lös smet så jag hade i lite vetemjöl, bakpulver och havregryn. Vet inte om det hjälpte så mycket. Men de gick bra att steka ändå.

Serverade med kokt potatis, tomat och en créme fraiche-sås. De blev jättegoda! Men det där med tillbehör behöver tänkas över. Vegetariska biffar har jag oftast typ ingen konsistens alls. Ska testa me ris nästa gång istället för potatis. Eller servera det som falafel i tunnbröd. Eller bara med en stor och matig sallad. Skall även hacka löken och hälla i de röda linserna sist och bara röra om. Alltså inte mixa allt även om det är lättast...

måndag 26 januari 2015

Jajjemen visst så här på en måndag

Jag har hittat ett nytt favoritrecept på matbröd. Saftiga, goda dinkelfrallor från Leilas första bakbok. 

Jag gillar idéen med frallor. Det är liksom något man slänger ihop lite snabbt för en sån där perfekta-moderna-blogg-hemmafrus-frukosten. Men det blir oftast att jag gör limpor eller långpannebröd istället. Vill skylla på att jag inte hittat nått bra receeept... Och mina hitte-på-bröd brukar bli långt ifrån bloggperfekta. Allt bröd är gott nybakt, men det är najs om de är goda dagen efter också. 
Men nu så! Utan återvändo! Här ska bakas frallor. De är så goda att jag till och med ställer mig och bakar fler en måndag kväll för jag har ju jäst kvar. 

Lite meck att få till degen med rostade frön och smält honung och fyra sorters mjöl. Men det betalar igen sig vid utbakningen när det bara är att hacka upp lagom stora bitar och lägga på plåten. Inga degiga fingrar här inte.

Och så blir de heeelt underbart perfekt ojämna och charmiga. Precis som trenden och normen säger. "Nä, bara något jag slängde ihop för sånt hinner jag med och jag är inte alls utbränd. Jag är bara så himla käck." Precis så!


Och nu blir det soffan för resten. Men det berättar jag inte om såklart =P

söndag 25 januari 2015

I mina händer

Söndag kväll och det är mörkt igen. Helgen går för fort... Varför säger man alltid så? För det är klart att det går fort. Helgen är ju bara två dagar och jobbveckan som är mer än dubbelt så lång brukar ju gå rätt fort den med. Livet rusar på och jag undrar över allt jag borde ha hunnit med, borde ha gjort och borde ha varit. Alla som är så lyckade, vad har de misslyckats med? Jag väljer att visa upp mina raw food-fudge, inte långresan vi aldrig åker iväg på. Ni får läsa om mil-rundor i löparskor men inte om jobbuppdrag jag aldrig vågar söka. Livet räcker ju inte till och helgen är för kort. Något misslyckas vi alla med.

I mina händer finns inga valkar av hårt arbete. Men en strävhet av allt jag vågar hugga tag i. Ute är det snö och minusgrader för första gången den här vintern. Vi ställer in höstens krukor i källaren.



Fröken Fotos fredagsutmaning får mug att vilja ta tillbaka kameran i mina händer. Men till en början blir det mest mobilkameran. Snart kan nog den analoga få rastas igen. 


Vi tränar och planerar för eget gym i lagårn. Skylten från lägenheten åker upp. 

Idag kanske ändå är viktigast. Sen kommer ändå. Och jag hinner det jag hinner. 

Hos Borgmästaren kan ni läsa om vad andra haft i sina händer i veckan. 

Och hos Marit kan ni se foton på vad andra gjort i helgen.

lördag 24 januari 2015

Kommer det nu?

Vinter, snö och den totala frånvaron av det har varit den stora vädersnackisen sen sommaren sa på återseende. Någon spådde vargavinter eftersom sommaren varit rekordvarm. Jag vet inte hur vargarna haft det. Kanske är det här det bästa? Idag lekte iallafall vädret sitt bästa.




Lekte gjorde även vi. 


Annars längtar jag mest efter vår...

fredag 23 januari 2015

I min låda

Fredag! Yeay! Jag håller med Morgonpasset i P3, fredag är bästa dagen på veckan. Det känns som det är helg och hela helgen framför sig även på fredag morgon när det är en hel jobbdag framför sig. Och oavsett hur mycket jag tycker om mitt jobb, ledigt är fortfarande bäst =)

Med fredag kommer även Fröken Fotos utmaning. Veckans tema är "I min låda". För en före detta fotonörd som numera bara slentrianfotar är det perfekt med en push att faktiskt tänka. Det går inte fort, men från förra veckan har jag gjort ett framsteg. Veckans foton är nyplåtade. Förra veckans bilder var från förrådet....

Jag har en passion. Något jag inte kan få för mycket av. Nämligen plåtburkar. Det är något av det första jag spanar efter på loppis. Och något jag kan tänka mig att betala liiite för mycket för. Det duger inte med vilken burk som helst. De ska, i värsta Ernst-andan, tala till mig. Mest har jag burkar från 50-70-talet. Men en och annan äldre, yngre och vanlig reklamburk också. För de var fina!
I somras åkte vi runt med tält, medeltidskläder och Dolly Parton-biljetter. Ögonen var på span efter loppisskyltarna och en och annan fick vi stannat vid. Strax innan Hova hittade vi en jättestor en bra bit inne i skogen. Det fanns en hel hylla full med burkar! Underbara burkar... Ååå, vilken ska jag köpa. Efter en del velande fick en underbar hippiemönstrad burk följa med hem.
Finast i samlingen! Och den har ett hedersuppdrag. Sen den första maj 2014 äter jag inte onyttigheter med vanligt socker i. Eller nästan inte. Något enstaka undantag har gjorts, men över lag säger jag fortfarande nej till socker. För att klara detta innan jag vant mig av med sötsuget behövde jag en godislåda som var tillåten. Allt för att få gå och nalla.



Nötter, torkad frukt, raw food-bars, 70% choklad och det senaste fyndet i mataffären, fruktstänger. Bara att veta att lådan fanns var en räddning i somras. Men någon strykande åtgång är det inte på något i lådan. Alla tips om att äta 70%ig choklad när suget sätter in, "för då räcker det med en bit" var bara bulls**t när sötsuget var som värst. Men som avvänjd funkar det faktiskt. Och fantastiskt god är den =)

Till nästa veckas utmaning ska jag jobba på det där med ljus. Det finns ju trots allt dagsljus några timmar om dygnet nu för tiden...

Kolla in på Frökens Fotos blogg för mer bilder!

torsdag 22 januari 2015

Egentligen onsdag

Jag är ganska långt ifrån lastgammal. Men sen jag var tonåring har det ju hänt huuuur mycket som helst. Gjorde det så för dem som var tonåringar på typ femtiotalet och vuxna på sjuttiotalet också? Eller kan jag skylla allt på den där digitala revolutionen? Iallafall, vad jag eeeegentligen vill berätta var att när jaaaag var tonåring var Ronny&Ragge det koolaste som fanns. Och de var först med i Peter, Fredde och Ginas program Äntligen Måndag. Ett helt fantastiskt program. Allt gjort för folk under 52 var helt underbart när utbudet på tv var Kanal 1 och Tv 2. Inte ens fyran hade hittat hit ut på landet. SVT var allsmäktig och flyttade om i tablån som de ville. Så när Äntligen Måndag inte fick sändas på måndagar längre utan på torsdagar döptes det såklart raskt om till Egentligen Måndag. Vilket mitt tonåriga jag tyckte var attans roligt och koolt.
Idag är det Egenligen Onsdag. Inga raggare syns till men vegetarisk mat. För jag tänkte att man borde äta mer vegetariskt. Och det borde inte vara så svårt. Jag var ju vegetarian i tio år. Men trots borde har det varit attans svårt att få till det. Så vi bestämde en dag. Onsdagar är numera Vegetarisk Onsdag. Men så glömde Sötaste bort det igår och hade redan tinat bacon till fläskpannkaka. Så det fick bli Vegetarisk Torsdag. Eller Egentligen Onsdag. 

Fördelen med att äta vegetariskt ibland men inte hela tiden är att man kan strunta totalt i att se till att det är protein i maten. Det får vi i oss ändå så det räcker och blir över. Istället kan man bara laga det som låter gott helt enkelt! Dagens middag blev Mustig champinjongryta med pasta. 
(Vet ni hur svårt det är att fota tomatbaserad gryta så det ser gott ut? Vet ni vad det lätt ser ut som? Det vill ni inte veta...)

Receptet hittade jag på en matblogg jag precis upptäckt, ICAs studentblogg. Perfekt inspiration till god och billig mat. Jag följde det till punkt och pricka. Nästan. Det åkte i en påse mungbönor från frysen (jaja, kunde inte låta bli att slänga i protein iallafall) och lite mer kryddor i form av basilika och Chili Explosion. Attans gott blev det!

söndag 18 januari 2015

Stå ut

Idag drar Borgmästaren på bloggen Mitt hem är min borg igång sin utmaning "I mina händer".
Jag var med förra året och självklart vill jag vara med i år igen! Det är roligt det där med utmaningar. 
Syftet med Borgmästarens utmaning är att stå ut med tråkvintern tills det tillsist äntligen börjar bli vår. Och stå ut är verkligen vad jag gör just nu. Kallt, mörkt, blött, åska, hagel, kallt, blött. Och sa jag att det är mörkt? Enda bra är att eftersom det är sån varm vinter går det inte åt så mycket pellets att värma upp huset med....
Jag har knappt nån lust att springa eftersom det är så kallt, blött och mörkt. Pysslandet har det inte blivit mycket av alls. Eftersom jag inte springer blir jag lättare stressad och tröttare. Vilket gör att det är lite svårt att ta sig ut och springa... Tråkvinterns onda cirkel.

Så nu har jag gnällt! Det är inte ofta jag gör här på bloggen. Har tidigt bestämt mig för att här tänker jag minsann bara visa upp hur fantastiskt och kreativt livet är. För det är ju det som är roligt att dela med sig av jue. Fast det har väl i slutänden blivit en ganska ocencurerad del av verkligheten.

Den här veckan har jag alltså varken haft virknål eller Runkeeper i händerna. Men däremot desto fler flyttlådor. Lägenheten ska få nya stammar så den närmsta tiden bor vi bara i huset. Diverse prylar har fått flytta med. En del tillfälligt, annat kanske får stanna för gott. I röjet med flyttlådor, kryp och storstädning av köket åkte de sista julsakerna upp på vinden. Och i dag på vägen hem köpte vi med oss lite föraning om vår:
Tulpaner, ååå, jag tycker om tulpaner.

lördag 17 januari 2015

Det kryper

Jag skulle karda den där stora vita hårbollen vi har här hemma. Plockade fram kardan och pillade med den medan jag väntade på att hon ätit färdigt. 
Men vänta lite. Det kryper nått i kardan! En drös med pyttesmå typ skalbaggar. Och inte bara där. Högre upp i skåpet där Hjördis saker ligger har vi våra skafferivaror. Och det var små, små kryp överallt. Näääääää....

Neeeej... Vill inte. Men, vad annat att göra? Mat för massa pengar har åkt i soptunnan, dammsugare och trasa har gått varma. Det finns säker något sätt att bli av med kryp utan att slänga så mycket mat. Men jag går smått panik och vill bara få ut alla spår av dem! Och på köpet storstädade jag resten av köket också. Så här fint kan det se ut:



Finn fem fel.
Så där ska det ju inte se ut! 
Hallå, vad gör ni i det skåpet? 
Den mat som var fri från kryp fick för säkerhets skull flytta in i skåpet bredvid och skålar och sånt får bo i skafferiet en stund. Känns jättekonstigt. 

Och jag erkänner. Hela köket är inte lika prydligt. Vissa delar ser fortfarande ut så här:
Ska ta tag i det där. Imorgon. 

fredag 16 januari 2015

Vit, men inte vit som snö

Jag hittade en ny utmaning, om foto, på Fröken fotos blogg (efter tips på Lekfullt med Katarinas blogg). Veckans tema är "Vit" och de sa vill sig självt att det bara finns ett sätt för mig att tolka det på...

Hon och jag har hängt ihop länge nu. Min Hjördis. Det var en januari i begynnelsen av ett nytt liv. Jag gick med dåligt samvete över att ha sårat och förstört och samtidigt så lättad över att inte längre vara i ett förhållande där jag bara ljög. Hela bohaget stod i flyttlådor i en kompis sovrum. Vart jag skulle ta vägen var inte klart, men något annat var helt solklart. Så fort jag hittade något stort nog och permanent nog, då, då minsann, då skulle jag få skaffa mig ett djur! Det hade jag bestämt. Helst en katt, men kanske en kanin om bostaden inte passade en katt.
Efter en dag av nervös budgivning fick jag tillsist samtalet! Jaaa!!! Jag slet fram kalendern och tittade efter vem som hade namnsdag. "Hjördis! Hjördis ska min katt heta!". Fritidsbarnen tittade konstigt på mig. Sen sprang jag iväg och skrev kontrakt på en lägenhet alldeles perfekt för att skaffa katt i.

Det tog ett halvår innan jag hämtade henne. Jag köpte inte, jag adopterade. Från ett katthem med inte riktigt samma värderingar kring djur som mig själv. Men det var bara att le och stopp in en helvit katt i transportburen.

Sen dess har vi varit med om mycket, hon och jag. Första gången ute. Harreligen vad läskigt! När hon sprang in hos grannen och gömde sig under hans säng. Efter det visste jag mer om min granne än jag ville... Åka spårvagn, buss, bil. Bli biten av vildkatter och instängd i trädgårdsförrådet. Men allt det där är nog glömt nu för sen sju åt tillbaka är hon på-landet-katt.

Tjock och fet av alla råttor och fåglar. Reviret ökar och minskar beroende på vilka grannkatterna är. Hon är inte så kaxig eller har så hög katt-social intelligens. För att vara katt är intelligensen inte speciellt hög alls... Därför väljer vi att inte prata om de svarta åren då Soniya inkräktade. Vad är det för en matte att tro att hon ville ha en kompis?!? Dumheter! De två mattorna hade tungt hjärta när de var tvungna att ta en alldeles för sjuk Soniya till veterinären för första och sista gången. Men Hjördis hjärta var nog enbart lättat. Här ska det minsann bara vara hon, hon vår drottning.

Hon gör, i bästa kattanda, det bästa för att förklara att ett är hon som styr våra liv. 

Vi låter henne hållas i den tron.

 Och nämde jag att hon är vit? Med väldigt tjock päls? Alltså väääääldigt många pälsstrån. Som man kan fälla. Överallt..... 

måndag 12 januari 2015

Pärmen

När jag var liten sprang jag orientering. Klart jag gjorde. Både pappa och storasyster sprang. Först kämpade jag mig igenom Knattekampen på klubbens egna femdagars för att få en egen honungsburk precis som Bamse. Sen stack jag iväg själv innan mamma hann bli orolig på min första SAKO-tävling. Det där med läsa kartan var jag lite lagom bra på. Jag sprang hellre och var orienteringen för klurig sprang jag lätt för långt innan huvudet hann med. Men så gick jag ju aldrig någon nybörjarkurs heller. Det oroade ungdomstränaren i klubben. Samma tränare som tyckte att jag skulle räkna till tio och tänka på henne när jag blev arg för att jag sprungit bort mig. Men det gjorde mig ju bara ännu argare...

Jag gillade inte att träna, jag ville bara tävla. Då gick man upp tidigt en ledig söndag, stod på ett lerigt fält och spanade på de andra i ens klass från andra klubbar. Adrenalinet rusade i benen och jag visste att jag kunde placera mig bra. Kanske så bra att jag fick gå fram till prisbordet sen. Men först skulle en duscha i kallvatten, utomhus och gärna i småregn och två plusgrader. Ingen kan påstå att jag inte är härdad! Dessutom fanns det inga smörgåsar som smakade så gott när väl varma, torra kläder var på och jag satt på min stolryggsäck i klubbens vindskydd. Om nu pappa inte tagit med sig smörgåsarna till duschen...

För att anmäla sig till nya tävlingar behövde man leta reda på Tore. Det var han som hade ansvar för pärmen. Pärmen med alla inbjudningar till tävlingar och listor med klubbens medlemmar. Det var lite nervöst att fråga Tore efter pärmen. Han sa inte så mycket. Skönast var när pärmen låg framme på någons stol och det bara var att ta den. 

Ibland ringde Tore hem till oss. Han presenterade sig aldrig utan frågade bara med sin hes röst efter min pappa. Jag vet inte mycket om Tore. Jag vet att han var jämngammal med pappa. De sprang oftast samma klass. Ibland vann pappa, ibland vann Tore och då grämde sig pappa lite. Fast med ett illmarigt leende. Tore bodde med sin mamma. Tills mamman dog. Då bodde Tore själv. Och Tore var alltid, alltid med på allt. 

Tills i helgen. 

Jag har inte träffat Tore på nästan 20 år. Men hur kan det ändå göra så ont. Jag kände honom ju inte ens då. Jag vet bara det där lilla. 

I helgen kom inte Tore till klubbens träff. Och han öppnade inte när de åkte och knackade på hemma hos honom.
De hittade honom i sängen. 

Tore kommer aldrig mer alltid vara med. Men var han än är tror jag att han har en pärm full med inbjudningar till olika orienteringstävlingar. 

lördag 10 januari 2015

Vindpinat

Det är dax att prata om vädret. För det får en inte glömma bort i en vanlig konversation. Först var det så varm sommar att jag faktiskt hann tröttna på värmen. Men mest saknade jag känslan av att andas fritt. Att vattnet var så varmt i sjön att jag aldrig ville gå upp och att det gick att sitta ute tills mörkret lagt sig, det hade jag kunnat ha i en evighet. Jorden snurrar sitt varv och semestern byttes mot jobbvardag. Hösten tog över och i väntan på vinterkyla kom mössen upp på vinden. De gör det när sommarvärmen är slut men försvinner med vintern. I år fortsatte mitt emellan-hösten. Istället för ett par tre i fällorna har det säkert varit trettio!! En del har dragit runt med fällan så det har låtit som om nån river huset.

Vinterkylan håller sig fortfarande borta och inget hindrar att jag ger mig ut och springer. Men mörkret och regnet stjäl min motivation. Vardagarna vill hellre krypa upp i soffan. Det är lättare på lediga dagar. Då hindrar inte ens regnet som gör fönstrena randiga. 

När frukosten väl ha landat har till och med solen kommit fram. Fötterna blir blöta av snöslasket men resten av mig mår bra i den konstiga värmen. Det blir en kort runda för benen är tunga och i trädtopparna river vinden allt hårdare. 

Nu sitter vi i soffan och det knakar i huset. Jag har varit förståndig och hällt upp vatten i karaffer och hinkar. För så gjorde alltid mamma. Nu är de flesta ledningar nedgrävda. Men ibland får Egon lamporna att blinka till. Svea lurade mig att stanna hemma. Nu är jag glad att jag är här och inte på väg någonstans. 

onsdag 7 januari 2015

Mössa nummer tre


Ytterligare lite större. Eller iallafall fler maskor. Funderar på om jag virkar hårdare för varje mössa. Tycker de blir ganska lika....

tisdag 6 januari 2015

Nu så!

Havrekakor med mörk choklad ligger i en burk i kylen och nu även en burk med Raw food-fudge. 



Båda recepten från Raw Delight av Erica Palmcrantz Aziz. 

Nu borde jag klara av att mota iväg sötsuget igen.