lördag 28 februari 2015

Jag gillar orange!

Det finns en bok! Klart jag visste, det står ju i vinjetten att serien baseras på Pipers självbiografi. Men det finns en bok!!! Och den har jag!!! Nu ska här läsas =)

fredag 27 februari 2015

Pollenallergiker, håll er borta

Dagens fototema hos Fröken Foto är "Action". Med det antar jag att hon hade tanken på snabba slutartider och frysta rörelser. Jag har aaaaaaaaaaldrig lyckats med den typen av bilder. Inte med världens bästa analoga Nikon F3, inte med Nikon D80 oavsett om jag kört manuellt, sportprogrammet eller hållt ner avtryckaren så den fortsatt ta bilder i all evighet. Småkameror, mobilkameror, systemkameror. Det har bara blivit suddigt. Men ett tema är ju till för att tolkas på sitt eget sätt och det är jag ju bra på!

Jag kanske har nämnt en och annan gång att jag skulle tycka det vore lite trevligt med mer vår. Och å ena sidan är den här tidigt. Å andra sidan får jag väl sätta lite fart själv om den ska komma. Videkissarna vi tog in satte jag i vatten. Så nu har de slagit ut =)


Som långa korvar hänger de där och hånar alla som av medicinska skäl inte älskar våren lika mycket som mig...

Kika in hos Fröken Foto. Nån annan kanske har fångat fart bättre än mig =)

torsdag 26 februari 2015

Blir det snyggare?

Jag har satt saxen i tyget från förra helgens loppisrunda. Klipp, klipp, nåla upp och sy EN söm. Sen är en ny gardin klar. Yeay!
Världens sämsta bild. Mörkt, mobil och lampsken. Men ni fattar. Får Sötaste långtråkigt imorgon kan hon ju alltid stryka den. Om inte, så hänger den nog till sig... 
Kanske, eventuellt blev det lite finare i grovköket. Där som annars är så totalt jättefult. Det märks tydligare när nästan hela resten av huset är renoverat och fixat. Men ändå, hallå! Bara tapeten...

Attans vad snygg den var på 90-talet. Attans vad det inte är nittiotal nu. Jag vill renovera bort den med en gång. Men det är ett stort fel med grovköket. Det är ju inget fel på det! Inget jag kan ha som förnuftig argument för att börja riva. Rören är fräscha, väggarna hela och det luktar gott. Attans... Får nöja mig med ny gardin. 

tisdag 24 februari 2015

300

Det började som en utmaning på jobbet och jag har lovat att berätta hur det går. Februari är full av #godisstopp och för en gång skull känner jag mig lite före. Jag har inte mixtrat med någon mat. Varken förbjudit bananer, makaroner eller morötter. Men visst, nytänk ger ny nyfikenhet och variationen är större nu än innan. 
För trehundra dagar sen tågade röda fanor genom stan och vi satt på en mur vid Gunnebo slott med en hög med raw food-havrekakor i fikaväskan. 

Kollegan utmanade oss att ha en sockerfri månad. Vi fick göra tolkningen av utmaningen som vi ville själva. Och min tolkning var att det är socker i godis och godsaker som pajar min mage och jag behöver dra ner på. Andra drog skräckhistorier om socker i bröd och grönt te. Var och en har sitt. Jag sitter tyst och håller tummen för att de styrs av vad deras kroppar mår bra av, inte Aftonbladets nya rön.

Det gick en månad. Och magen mådde bra. Rädd för att tappa kontrollen igen så fortsatte jag. Och det var egentligen sällan det var svårt. Jag hittade alternativ, metoder och svar. De flesta accepterade mitt sockerstopp rakt av vilket gjorde det lättare. För något fysiskt sug har jag inte längre. Men sociala sammanhang har sina social koder och ibland vill jag också göra som alla andra. Som på julen. Där en av de starkaste traditionerna för mig är att smita ner i päronens matkällare och norpa av mammas hemmagjorda godis. Jag gjorde eget och lät lite socker vara lika okej som inget var innan.

Jag äter fortfarande inte socker i onyttigheter. Vill inte börja igen. Behöver inte börja. Jag hittade en trend innan trenden hittad mig. Där ute finns mängder med tips och recept och produkter att köpa. Min mage är glad och jag gör inga uppoffringar. Så, nu har jag berättat. Det går bra =)

söndag 22 februari 2015

Vår, vår, vår!!! Och kanske er också...

Fågelkvitter, sol och plusgrader. Inte så många av de sistnämda, men tillräckligt för att få hopp. Jag vet att det är löjligt tidigt att hoppas. Men å andra sidan börjar jag hoppas så fort julpyntet är borta. Och det finns vissa saker en kan fylla på det hela med. Tulpaner och Primulor tillexempel. Eller en vas full med videkissar. Ååå, jag vill planera påsk! Är det lång tid dit?



Hos Borgmästaren kan ni se vad andra har haft i sina händer den här, sånästintillvårdetbaragår-söndagen.

Bara vanligt vatten

Jag missade Frölen Fotos utmaning i fredags. Eller missade och missade, den här veckan var så full av jobb, feber, besök och hostiga nätter så jag fick inte ägnat en minut åt att fundera på veckans tema. Och det var ett tema som jag hade behövt fundera på. "Mitt val av dryck". Det har jag ju inget roligt att skriva om... Jag tycker om vatten. Och om jag fryser, te. Det är inte så himla spännande. Fast jag har faktiskt börjar riktigt njuta av att dricka te. När jag är frusen eller stressad. Att sluta händerna runt en kopp med vaaaaarmt te. En STOR kopp ska det vara. Och så hett att det först inte går att dricka. Sen drar jag ett djupt andetag och känner stressen rinna ut samtidigt som värmen rinner in.

Idag drack jag te mer av de där frusna skälen än avstressande. För vem kan vara stressad när man går en pilgrimsled? Det säger ju sig självt. Den är ju till för eftertanke och reflektion. Eller en hiskelig massa frisk luft, fina skogsstigar och tjöt med Sötaste. Och fikapaus såklart.

Och en fikapaus till när vi kom hem till altanen. Fast då var teet lite väl mörkt...

Te är till för att skrämma vattnet. Kanske färga det lite. Hellre för svagt än för starkt. Och hett ska det vara. Riktigt hett.

Även om jag inte fick skrivit i tid för att dela på Fröken Fotos blogg så kan ni väl ändå gå i. Där för att se hur de andra tolkat veckans tema =)

lördag 21 februari 2015

Helt sjukt

Jag verkar ha ett immunförsvar gjort av stål. Det härjar en influensa i landet. Systerdotter hade nog med den från Småland. Och snart var både pappa och Sötaste däckade i feber och hosta. Men inte jag! Harreligen...
Veckan fick rulla på med dålig sömn, jobb och oro för hur det är med mina kära. Pysselbordet står där det står. Och idag har vi städat ur all feber och sjuka ur huset. Otroligt skönt och nu går jag runt och myser om hur fint vi har det! Vi hann även med en fyndrunda på second hand och loppis =)
Tyg till kuddar, tygkassar och nått annat kul. 

Jag är en sucker för tygtryck som osar 50-60-70-tal =)

Och en låda till badrummet att fylla med plåster och annat. 

söndag 15 februari 2015

Jag har gjort nått!

Känns som det var evigheter sen jag pysslade, skapade eller hade nått större projekt på gång. För de senaste inläggen har väl handlat om ätbart, görande, tyckande och på sin höjd småpysslande? Men idag! Dagen efter att huset var fullt med folk och med en hostande Sötaste var dagen som gjord för att nörda ner sig. Resultatet blev två tygkassar.
Tyget kommer från en hög med påslakan jag fick av min kära Syster. Jag använde en annan tygkasse som mall för mått och så. Eftersom tyget är rätt tunnt valde jag att fodra dem. 

Och självklar märkte dem!

Skulle någon vilja ha dem, de är attans bra att ha med till affären så du slipper alla plastpåsar, är de till salu för 80:- styck. 

Det här är mitt bidrag till veckans "I mina händer" hos Borgmästaren på bloggen Mitt hem är min borg

lördag 14 februari 2015

Något viktigare

Jag tycker om att fira saker. Det ger höjdpunkter i vardagen, något att längta till och traditioner. Därmed inte sagt att traditioner måste se ut som de alltid har gjort. Eller som alla andra har dem. Så i frågan om Alla Hjärtans Dag är kommersiellt krafs tänker jag att vilken högtid, "dag" eller tradition går inte att förminskas till kommersiellt krafs? Och alla dessa dagar kan jag på sätt och vis tycka är bättra än de stora högtiderna. Ingen moster kommer bli besviken om jag inte firar Kanelbullens dag men att rymma julen är svårare...

Tidigare år har vi firat Alla Hjärtans Dag för att det är kul. Kanske med en present. Kanske med att göra något mysigt ihop. I år gör vi något viktigare och hjärtanfirandet blir inte alls. Fast fullt med hjärtan har det varit här. En hel drös med vänner drällde in med presenter till Sötaste. Vi har spelat brädspel, grillat för första gången i år och fikat flera gånger om. 




Nu ljög jag lite. För lite Alla Hjärtans har det blivit. Systerdotter kom ner på förmiddagen med kort och finfina blommor av silkespapper. 

Bra grejer =)

fredag 13 februari 2015

För två

Mitt hem var från början för en. Jag hade äntligen flyttat hit. Själv. Efter den där relationen som inte var rätt. Flera år av samboskap med min bästa kompis där vi fick kompromissa, komma överens och gå med på varandras idéer om inredning. Det är inte det man vill göra med sin bästa vän. Det vill man göra med sin älskade. Med en älskade vill jag bygga tvåsamheten men med mina vänner vill jag ju umgås och och ha kvar självständigheten. Så när hemmet bara var mitt så var det mitt helt och hållet. Ingen fick komma in och tycka och ingen fick placera prylar som jag inte tyckte om. Det fanns inga kompromisser och jag njöt fullt ut.
Sen kom en sommar när jag bytte bostad med Kusin. Mitt i deras vistelse var jag hemma och vände. Då blev jag gäst i mitt eget hem. Det kröp i hela mig av prylar som låg på fel plats och användande som inte var som JAG tänkt. Samtidigt var det något underbart med att bo ihop och inte vara själv. Allt vände inte då men ett första steg mot att vara färdig med att bo själv.


När Sötaste kom in i mitt liv var jag evinnerligt trött på att vara ensam. Hon hade varit välkommen med sina flyttlådor redan nästa dag. Samtidigt var det inte bråttom för vi hade hela livet på sig. Vi får ofta frågan om vi har flyttat ihop. Än. För så ska det ju vara. Vad svarar jag på det? Nej? För vi är inte skrivna på samma adress och kommer inte vara det på ett bra tag. Ja? För vi har mer eller mindre bott ihop sen första dagen. Fast i två bostäder. 

Oavsett vad svaret blir och om det blir långt eller kort så älskar jag att bo ihop. De bästa kompisbesöken är de som stannar länge. Och gärna sover över. Då finns tid till att både umgås och göra saker ihop. Och bara vara med varsin skärm och kanske till och med ha lite långtråkigt. Eller när jag kan vara i min egna lilla värld och fixa med något samtidigt som jag vet att hon är där, där i rummet intill.

Idag är mitt hem vårt hem och del efter del blir för två. Vi har flyttat ihop under flera år och varje del har vi kunnat fundera, planera och njuta av. Det började med de små, enkla och uppenbara sakerna.
Eller för att vi är två, med olika godispreferenser.

Med två kommer även två minnen, viktigheter och tankar. Två som fyller platsen över öppna spisen. 
Vi kallar det olika. Jag säger att det är mitt altare, hon säger minnesplats. Men vi menar samma.

Det finns det som inte är lika uppenbart. Men så attans nödvändigt. Med två räcker det inte med ett sängbord. Efter lite klur och tänk löste vi det lilla sovrummet med världens vackraste sänggavel.
Vi är två. Och vi får plats. För vårt hem är för två.

Hos Fröken Foto kan ni se hur andra har tolkat veckans tema "För två".

torsdag 12 februari 2015

Det var det där med pyssel

Min kära blogg har ju adressen Lonelyfieldpysslar. För endast Lonelyfield var upptaget. UPPTAGET?!? Det är ju mitt påhitt, hur kan nån annan norpat det? Jaja, hur som. Adressen jag ville ha var upptagen och jag behövde lägga till något. Då blev ordet "Pysslar" rätt självklart. Det var ju en pysselblogg jag ville skapa och pysselbloggar jag läst under ett års tid. Pyssel, ja. Personer som skapar hemma, med små medel och mycket återbruk. En och annan hantverksblogg blev det också, men de var sällan lika inspirerande. För det var ju inget jag kunde göra själv. Hantverk och Konst har alltid gett mig lite prestationsångest. Jag älskar att göra saker själv, och tänk vad fantastiskt om man kunde leva på det! Men för mig innebär hantverk en djupare kunskap och färdighet i tekniker. Och konst kräver att man har en kreativitet att komma på en egen stil och göra något eget.

Pyssel däremot. Det vackra ordet som bara skänker glädje och inte ställer några krav. Jag hlängtade till alla pysseldagar i skolan och tog alla stunder jag kunde att pilla ihop något på. Hur retfull ton än nån sa till mig "pysslar du" så var mitt svar bara "jaaaaaa" med en stor lättnad. Jag kan göra vad jag vill, det kan bli hur som helst och det är själva processen som är grejen. Resultatet är mest en påminnelse om det roliga processen och vägen dit. Pyssel är att bara ge sig hän och ingen kan komma och peta på sömmar som är sneda eller klaga på att jag härmas.

Men så är jag ju feminist också. Helt självklart ska ju världen vara jämställd och ingen ska förminskas oavsett kön. Och just förminskning kan få mig att tända till totalt och börja morra! Hallå, det jag gör är viktigt! Och ordet "pyssel" kan användas otroligt förminskande. Små gulliga tjejer. Det de gör är inget viktigt, men söta är de. Gäh.... Alicia Sivert har skrivit så bra om det här på sin blogg. Hon bestämde sig för att helt sluta använda ordet pyssel om det hon gör. Och det gör hon helt rätt i! För det hon gör är i mina ögon helt klart konst. Och hantverk. Eller Alster och Makeri som hon själv kallar det. 

Jag skulle också kunna sluta använda ordet. För jag kan ju fortsätta göra samma sak ändå. Kalla det Skapande eller Fixande eller helt enkelt det som det är, sticka, virka, sy, scrappa, renovera... Ord som jag redan använder så nån större omställning skulle det inte vara. Ordens makt är stor.

Men feministen i mig får inte riktigt ro. Varför är det alltid jag som kvinna som ska ändra på mig? Varför är det viktigare att jag tar för mig än att män lär sig ta ett steg tillbaka. Eller jag som borde välja bort rosa istället för att han borde ta det på sig. Eller jag som offer för förminskningen ska byta ord och inte han sluta förminska.... Nu valde jag att rabbla upp exempel rätt stereotypt, men ni kanske lättare fattar vad jag menar då? Varför är det det kvinnliga som ska ändra på sig?

Nä. Jag har vetskapen om att "pyssel" är ett litet ord. Det är i det stora samhället inget viktigt eller en maktfaktor. Men jag vill fortsätta sätta det på det där småfixande som jag gör hemma. Det som får mig att må bra, men ingen annan behöver ha så mycket åsikt om. När jag gör större saker kallar jag det redan för det som det är och inte pyssel. Och i jämställdhetens namn jobbar jag på att kalla även det som killarna på jobbet gör för pyssel. De behöver också få känna att det är okej att sitta och göra oviktiga saker bara för att glitterpennorna är så fina!

Slutsat nu då. 
Ja, "Pyssel" är absolut en del av det patrikaliska styret här i världen. Men jag har kunskap om det och kan där med använda ordets makt på vägen till bättre jämställdhet istället. Det kravlösa jag fixar med här hemma vill jag fortsätta kalla pyssel när jag inte har ett annat ord för det. Jag vill inte behöva ändra mig den här gången. Det är inte mig det är fel på. Så sluta förminska mig! 
För att förenkla saker har jag tagit bort taggen "Pyssel" och kallar det "Skapande" istället. Det känns som ett bättre samlingsnamn för allt jag gör. Så behöver jag inte ha så många taggar....

onsdag 11 februari 2015

Party i badrummet!

Lonelyfield har kungligt besök och Hjördis har konkurrens. Systerdotter spenderar sportlovet hos Mormor och Morfar och hänger nere hos Moster också. Hon är världens bästa systerdotter, men säger inte så mycket. Vi bänkar oss vid pysselbordet med papper, lim och saxar. Jag gör en ny tändsticksask till badrummet. 
Så nu är det värsta partystämingen i badrummet! Jag tackar SF-bokhandeln för pappret som jag först slog in en av Sötastes födelsedagspresenter med. Ska man slå in paket direkt i butiken så ska man göra det i SF-bokhandeln. De har maaaassor av papper och snören att välja på. =)

måndag 9 februari 2015

Ufot Gästbloggar

Hej

Idag fyller jag år.
Insåg med denna dag att jag faktiskt både växt och förändrats. Alla säger nog inte till det bättre men vem vet.

För 365 dagar sedan fanns det inte på planeten att jag skulle träna. Det har liksom inte funnits i min familj. Jo att gå ut till en vacker sjö genom skog och mark för att fiska. Men då är det fisket som är poängen.
Den där träningen folk är så hysteriska med. Gärna tittar ner på en då en inte förstår eller har de referenserna. Tyckte inte gympan var kul för då var en ju tvungen till saker. Var bra på allt jag provade så dåligt gick det inte. (förutom orienteringen)
Men idag massa år senare har jag insett att jag faktiskt tränar för att det är roligt. Jätte knäppt.
Jag som aldrig har tränat regelbundet i mitt liv tränar minst tre gånger i veckan.
Kan nog inte säga annat att jag är jättestolt. För att jag gör det för min egen skull. Inte för att någon annan tycket att jag måste eller för att normen säger att en borde se si eller så ut.
Jobbar i allmänhet med att försöka att inte påverkas av normen. Men den finns ju överallt. Hur man går ser ut eller pratar. Detta är min födelsedagsmiddag från Vackraste. Mat är bra och gott.

Nu kom jag från mitt ämne vart var jag. Jo. Jag är stolt att jag träna. Har ingen aning om jag kommer fortsätta men just nu känns det bra. Jag mår bra.

Ha det underbart / Ufot aka Sötaste

söndag 8 februari 2015

I mina händer, eller snarare mun...

Snart, snart, fyller Sötaste år och idag passade vi på att fira med familj. Vi ägnade hela dagen åt att baka. Jag gjorde två sorters raw food-fika från Ericas bok, Raw Delight. Kanelflickor och Kokosfudge. Fudgen var lika god som alltid. Kanelflickorna behöver mindre honung och mer kanel...

Sötaste bakade chokladkaka, mockarutor (eller kärleksmums, beror på vem man frågar) och Petit choux. Petit choux! Så gott! Och vet ni, de går att göra heeeeelt sockerfria, yeay!


Smeten är helt sockerfri i ursprungsreceptet. Vi fyllde dem med grädde och vaniljkräm. Vaniljkrämen gjorde vi själva och det var bara en matsked socker. Men jag kom på en egen fyllning till min, ännu mer sockerfri! Jag blandade grädde med mosad banan och vaniljpulver. Harreligen vad gott det var. Blev inte mycket över av fyllningen som vart över... Jag har aldrig hävdat att mitt sockerfria liv är lika med ett liv fritt från onyttigheter. Och de här petit chouxerna är ett klockrent exempel på det!

Recept på både petit choux och vaniljkräm kommer från klassiska, hederliga Vår Kokbok. 

Det här är mitt bidrag till Borgmästaren utmaning "I mina händer" den här veckan.

lördag 7 februari 2015

Betydligt ljusare

Vi vaknar upp till en lördag och en ledig dag som är betydligt ljusare än vad det varit på länge. Jag veeet att vintern ska vara kvar ett tag till. Men jag trivs fortfarande så mycket bättre när jag kan gå ut i bara tjocktröja och hinner inte börja frysa innan jag gått in igen. På väg ner till pannrummet kvittrar vi "titta det är grönt där!" och dagen går i växtlighetens tecken. Sötaste har överraskat mig med två små Primula. Och vi täcker grovkökets golv med jord medan vi planerar om en massor av husets krukväxter. Jag kan tänka mig en fortsättning av det här.








Nu ska jag fortsätta fundera på om det är några fröer som behöver komma ner i jord också...

fredag 6 februari 2015

Mörker

Man ramlar över så många bloggar. De flesta, vill jag påstå, läser man ett aktuellt inlägg för att sen glömma bort. Säkert är de egentligen jättebra och intressanta. Men det är oftast något annat som får mig att fastna. En stämningen, ett ljus och ett bildspråk. En sån blogg är Lomeyende. Hon har just ett bildspråk som jag fullkomligt älskar. De är så mörka men ändå fulla av ljus och färg. Så till veckan utmaningstema "Mörker" på Fröken Fotos blogg bestämde jag mig för att härmas. Nu har jag visserligen varken stativ, tillräckligt stora fotokunskaper eller redigeringsprogram. Men jag gav mig på jakt efter ljus i mörkret och mörker i ljuset.





Tycker jag fick till det riktigt bra! Framför allt är jag nöjd med mig själv att jag faktiskt använde stora kameran och inte bara mobilen. Jag haaar vi varit bra på att fota. En gång i tiden. Men sen blev jag lat. Jobbar på det.

Går gärna in på Fröken Fotos blogg och titta på fler tolkningar av temat.

torsdag 5 februari 2015

Något viktigt

"Du har gått ner i vikt!?" Alltid med en glad ton. Kanske med en följdfråga om diet och kilon. Det är så självklart. För det är ju så det ska vara. I personalrummet diskuterar kollegor i storlek 38 stenålderskost och saknaden av kolhydrater till frukost. De skrattar och menar allvar. Bredvid sitter jag och är mållös och undrar om de menar, just, allvar. 
Vi verkar ha en skev bild av våra kroppar. Och betydelsen av "hälsosam" förskjuts sakta men säkert från "bra för kroppen" till så smal och tränad som det bara går. Aftonbladet och de senaste undersökningarna avgör vad som är nyttigt eller inte. Allt blir svart eller vitt men jag är kvar i åttiotalets kostcirkel.

De som frågar och kommenterar vet oftast inte mer än hur jag såg ut innan och hur jag ser ut nu. Det vet inte om jag är lika glad som de över att jag krympt. Tänk om jag är sjuk? Tänk om jag fått tillbaka ätstörningar och just deras ord triggar mig fortsätta lite till. Eller så har jag sett älskade i min närhet trilla dit och är livrädd för det själv. De vet inget om glädjen över en mage som inte längre gör ont eller ork som räcker till för det som är roligt. De vet inget om kamp emot normer som de med sina kommentarer rasar ner varje gång. 

Sen blir jag förbannad! Varför är det just så självklart att jag vill gå ner i vikt? En annan kollega börjar fråga mig om min löpträning. Och jag kan prata hur mycket som helst om kilometrar, kilometertid och hur man klär sig i kylan. Sen kommer det, tipset om andra metoder att gå ner i vikt. Men det är ju inte därför jag springer!!! Varför i hela fridens namn skulle jag springa för att gå ner i vikt?!?! Det krävs något helt annat för att orka nöta grusväg, rusa upp för backar och fortsätta ytterligare en kilometer. Nämligen att det är roligt!

När ilskan går över kommer sorgen. Sorgen jag inte kan förklara. Jag vill dra upp heteronormen, ätstörningar och skyldigheter till de som växer upp. 
Det de ser är ett resultat av något helt annat än kamp mot kilon. Och mot öm, illamående mage har jag vunnit. Men nu kommer kampen om att världen inte handlar om yta. Det är nästan så att den kampen är svårare. För de som frågar menar ju väl och är så glada. Jag vill inte vara otrevlig men jag vill heller inte ljuga och därmed vara en del av en norm om hur jag borde se ut. Framför allt vill jag slippa kommentarer om min vikt. Men fråga mig gärna om löparskor och leriga stigar. =)