lördag 26 september 2015

En kardemummasnurra för 28 spänn

Taggningen kom först i startfålla fyra. Ömma fötter, för varma sommardagar, kraftigt stukad fot, rejäl förkylning och andra bra och dåliga ursäkter har gjort att jag inte tränat som jag tänkt. Att packa väskan i torsdags kändes mest jobbigt. Gå upp klockan 6 i morse också. Men att hitta ut till Lidingö var lätt. Det var bara att följa alla färgglada skor. 
Det var mulet och blåsigt och känslan av att jag kommer frysa hela dan. Vi hämtade ut min och Blivande Veterinärens nummerlappar och placerade Sötaste på ett bra ställe vid målet. Gott om tid blev till att springa sig uppvärmd till start. Tröjan i en påse, Instagrammade en bild för att vara säker på att jag var där. Sen höjde jag blicken. Och det var då det kom. Ni vet den där känslan när det drar ihop sig bakom ögonen innan tårarna kommer. Det rann över mig, jag är här. Nu. 

Signalen ljöd och iväg. Hade planen att ta det lugnt första kilometern och sen hitta en bra rygg att hänga. Det var inte så trångt som jag trott och ändå tyckte jag att det gick lite väl långsamt. Jag sprang om några och hittade sen en bra rygg. Det gick fortfarande lite långsamt. Jag sprang om ryggen och hittade en ny. Första fem kilometrarna var inte så kuperade som jag hört. Backarna blev bra tillfällen att öka och springa om. Efter en mil började jag bereda mig på att min Syster skulle komma och springa om mig. Hon startade tio minuter efter och jag hade räknat med att hon skulle klå mig med en kvart.

11 km. Fortfarande ingen Syster. 12 km. Börjar bli tung i benen. 13 km. Nu kommer backarna. Och de är jobbiga. Jag springer fortfarande om folk, men mest för att de också har 13 kilometer i benen och många går. 14 km. Ingen Syster och det börjar plana ut och jag öka. Det är bara en kilometer kvar och jag känner mig starkare igen. Nu vill jag inte att Syster ska springa om mig längre. 15 km. Skogen öppnar sig och jag ser upploppet. Nu drar det ihop sig igen bakom ögonen och den här gången når det hela vägen fram. Det tjocknar i halsen och jag kan bara le. Jag har klarat det! Det har gått bra, jag har känt mig både snabb och stark. Precis som jag ville. Halvvägs upp längs upploppet ser jag Syster i ögonvrån. Hon tar min hand och har en fin idé om att vi ska springa i mål hand i hand. Men, nej!!!!! Har hon inte sprungit om mig nu så ska jag minsann vara först i mål! Jag sprutar allt jag har, tårarna kommer inte men flåsandet varvas med gråthack. Väl inne i måltältet tror jag att de ska forsa fritt. Istället kommer Syster och vi kramas hårt. Hon har sprungit på 1:23, jag på 1:33. Jag har sprungit 12 minuter fortare än jag trodde. Och typ på den tiden jag drömde om att klara. 

Solen skiner, Sötaste pussar mig fast jag stinker och kroppen är långt ifrån slut. Mör, absolut, men inte slut. 

Vi äter den godaste pastasalladen nånsin som Veterinären tagit med och fyller väskorna gratisprover från utställartälten. Kramar hela Systerfamiljen och börjar stappla bort mot bussen. På Centralen köper jag en stenugnsbakad kardemummasnurra. Efter att kroppen har gjort av med hälften av en normal dags energibehov kan inte en snurra göra ont i magen. Och den är god. Riktigt god. 

fredag 25 september 2015

Grågrågrå

Att säga förlåt är inte bara ett ord. Det är att säga "jag förstår att jag gjort fel, är ledsen för det och ska inte göra om det igen". Att säga förlåt innebär inte att en kan göra om samma sak om och om igen. För det är inte första gången hon uttalat sig nedåtlåtande mot tjocka/överviktiga/feta/välisolerade människor. Jag hoppas att jag lär mina förskolebarn bättre. 

Vissa saker berör mig mer. Så som det blir när det står en nära. Och på vilken fot ska en stå när det gäller övervikt? För generellt sätt är fler kilon fett på kroppen en hälsorisk. Och jag tycker att vi som samhälle absolut ska engagera oss i det som får medmänniskor att må sämre och bli sjuka. Jag vill inte ha ett samhälle där vi bara struntar i varandra och tycker att det är upp till var och en att själva hjälpa sig själv. 
Men det finns fler sätt att må dåligt på. Allt handlar inte om pajade knän och ömma magar. Det finns känslan av att vara viktig och värdefull. Att vara välkommen och vacker. Alla har väl ändå samma rätt att få känna sig snygg som attan! Och det är där samhällets normer är så helt fel. För jag plus 15 kilo dög precis lika bra. Här behövs alla fettaktivister! För det handlar ju inte om att uppmana andra om att bli feta och riskera sjukdomar. Det handlar ju om att du får känna dig vacker som du är oavsett om du är tjock, smal, enbent, korthårig, solbrun, slät, knölig eller hårig. Alltså, återigen kan jag konstatera att världen är inte svart eller vit. Den är alla nyanser av grått däremellan. Och precis så smart var jag 15 kilo större också. Jag är helt säker på att jag haft samma intelligens och allmänbildning oavsett siffra på vågen. Ha!


onsdag 23 september 2015

Helt vanlig höst

I går glömde jag hämta cykeln på jobbet och idag traskade jag till jobbet. Världen är så där blöt och orange-brun-tråkgrön. Det är kallt om öronen men blir svettigt i regnjackan. Jag vet inte om jag tycker att det är underbart vackert eller bara geggigt. Men barnen på jobbet letar kryp i skogen och verkar inte bry sig. 

För det är ju så här det är. Också. Och det är okej. Vissa morgonar är krispiga och mjuka på samma gång. Andra är lite för kall havregrynsgröt. 

måndag 21 september 2015

Lyckligt lottade

Hjälper det någon annan att jag är så grymt glad över det jag har? Vi myser upp oss i soffan med kaka och varmt hus. På Netflix hittar jag dokumentären "Living on a dollar". En otroligt bra gjord dokumentär. Ställde frågor och gav svar jag inte tänkt på. Som att inte få nog med mat varje dag. Det gör en ju inte bara hungrig. Det gör att en inte får den näringen en behöver för att växa, orka och hålla sig frisk. 
Jag behöver inte gå så långt som till Guatamala. Till Göteborgs central kommer människor som jag kan hjälpa med en Festis och en resa till Kållered. Människor som är som jag med smartphonen i fickan. Jag hoppas, men jag vet inte. Deras verklighet kanske inte är så långt bort från att bli min. Med 13% i riksdagen som inte vill ha mig känner jag en klump av oro i magen. Vart skulle jag ta vägen då?

Jag cyklar till jobbet och springer efter. Vi målar in logdörren och tjatar på muraren om att fixa vår öppna spis. Visst, Sötaste är arbetslös och det är inte lätt. Men det går ihop och lite till. Vi får ha i-landsproblem och vi får vara ledsna över dem. Vi sätter ribban utifrån vår verkligen. Men det känns nyttigt att få perspektiv och andras verklighet. 

I min värld får alla vara med. Och alla får känna och tycka och tänka. I min värld vill jag tro att egentligen, innerst inne är alla snälla. För om en inte vågar tro på det, då är man bara en liten lort. Och det hjälper ingen. 

söndag 6 september 2015

Vitsen

Dörren till logen är så attans vacker. Men snart är all färg borta och den börjar ta stryk i nederkant. Sötaste sa "varför inte måla den? Vi har vit färg". Så, så blev det. 

Före: (fast efter skrapning)


Efter:

Fast så räckte inte färgen... 

Hade det varit mitt projekt så hade det nog stannat här ett tag. Men Sötaste tycker om att få stora projekt avslutade och inte bara duga så länge. Så vi köper nog en ny hink färg snart. 

fredag 4 september 2015

Höst med sommaren kvar

September kom med förkylning, dimmiga mornar och regn från himmel utan moln. Det luktar höst men är så mycket sommar kvar. Vi hänger ut tvätten och tar in den full av mjuk utomhusdoft. 

Löparskorna står i grovköket och ger mig abstinens. 18km's rundan tömde mig totalt så viruset från jobbets små giftiga barn kunde rasa fritt. Näsan är röd av snytningar. Men halsen är typ bra så kanske kanske kan jag går en liten lugn runda i helgen. 

På morgonen saknar jag fingervantar när jag cyklar till jobbet. Dimman från Älven gör världen mjuk och som om den förbereder sig på att gå och lägga sig. Men jag är vaken. En stund till. 

torsdag 3 september 2015

Jag har inte bråttom nånstans

Det där med att flytta ihop. Efter att två har varit ett par i en viss tid så kommer frågorna. Eller till och med konstaterandet, "ni har flyttat ihop!?". För det är så självklart. Och det är mysigt att flytta ihop. Därför har vi hållt på med det i snart fyra år och tänker fortsätta ett tag till. 
Sen är det där med att flytta ihop till den enas bostad istället för att skaffa nytt gemensamt. Att jag skulle bo nån annanstans än i Lonelyfield är otänkbart, hur vrångt och odemokratiskt det än må vara. Så då har jag tänkt en del på hur vi gör mitt hus till vårt hem. En idé var att vi ska ta det rum för rum. Kanske till och med tömma det och börja om från början tillsammans. Rikigt så blir det inte i hela huset för vi har redan smygstartat både här och där. Men av nån anledning blev badrummet det första vi gjorde nytt och vårt i. Den förra färgskalan vitt-grått och turkost blev vitt-grått och orange istället. Som att sladden till lamporna byttes ut. 


Vi har även satt upp en hylla. Kan nästan tro vi är religiösa för den har Sötaste gjort i slöjden. 

Den orangea plåtburken har vi fått av min bästa vän. Har varit nått med röntgen, foto eller framkallning i...

Sen tidigare har badrummet även fått orangea mattor, handdukar och nytt duschdraperi. Men det var ett halvår sen för som sagt, vi flyttar ihop under den tiden det tar. 

onsdag 2 september 2015

Frysen full! Iallafall om en har en liten frys....

Nån större hamster så som min mamma är blir jag inte. Jag glömmer lixom av att gå ut och skörda. Men jag njuter av det jag kommer ihåg och får gjort. Som att stoppa in fyra deciliter björnbär i frysen. 

Sötaste tog också en sväng och fixade typ två liter lingon. 
Fast de gav vi bort till hennes pärons frys. Och säsongen är inte slut än. Nått mer blir det allt. 

tisdag 1 september 2015