tisdag 8 mars 2016

Jag kommer tillbaka som ett aprilskämt

För en dryg månad sen fick jag lite ont i magen. En svag molande känsla så där som när det är dax i månaden. Inte så mycket mer att tänka på. Löprundorna gick lite segt, men snö och slask och kyla och mörker brukar ha den inverkan. 
Efter en och en halv vecka sov jag dåligt på grund av ontet. Jag sover aldrig dåligt. Sjuk är jag bara om jag har feber, men lite förnuftig var jag och åkte till vårdcentralen. Det blev en femdagars kur med antibiotika. Och fem dagar senare hade det inte hjälpt ett dugg. Jag lät det vara ett par dagar, men efter att ha svimmat en morgon så åkte jag till vårdcentralen igen. Starkare antibiotika och hemma ett par dagar. Tyckte allt att det blev lite, lite bättre. Jobbad några dagar, sen var det inte lite bättre längre. Nu gjorde det ont! Jag brukar inte bry mig så mycket om att ha ont. Men det här var ju jobbigt. Så jag gjorde som en ska göra, jag ringde mamma. Som sa till mig att ringa vårdcentralen. Som efter lite prover skickade vidare mig till akuten. Som drog igång värsta cirkusen. Jag, som typ aldrig blir sjuk. Jag, som ju bara hade lite ont i magen. Plötsligt hade jag nål i armen, det togs en massa prover, jag fick åka säng, jag fick åka rullstol, jag fick röntgas och jag blev inlagd. Inlagd som i att få en säng bland en massa sjuka människor. 

Efter prover, röntgen, undersökningar hittade de en inflammation i en äggledare. Lättnad och rädsla. Jag som satt där på sängen och inte var speciellt sjuk skulle opereras. Titthål tack och lov, men det innebar ju ändå tvätta sig med särskild tvål, särskilda kläder och sälja hej då till Sötaste när jag rullades iväg i sängen åt ett håll och hon måste gå åt andra hållet för att åka hem. Narkossköterskan såg på min puls hur rädd jag var, men aldrig har jag somnat så gott förut. 

Operationen gick bra. Full av piller på alla sätt kunde jag åka hem dan efter. Att få sätta sig i sin egen bil, friskare än så hade jag inte känt mig på veckor. Underbart! Det var helg. Syster och Systerrdotter kom med kramar och vi firade Sötastes 30 årskalas med hyrd lokal och bästa nära och kära. Jag orkade inte hela kvällen, men det var okej. Jag missade det inte och att åka hem och sova i soffan kändes bara bra. 

Sen spydde jag. Jag hatar att må illa. Det slår ut allt jävlanamma i mig totalt. Starka värktabletter, stark antibiotika, lite överansträngning och kanske kräksjuka. Inte så konstigt. Jobbigt, särskilt eftersom jag hade en hel del mediciner jag behövde få i mig och behålla. Men det gick. Till på tisdag. Då hade jag knappt ätit eller druckit på tre dagar. När Sötaste kom hem från jobbet körde hon och pappa upp mig till akuten igen.

Ett varv till med nål, prover, röntgen, undersökningar och fler prover. Och ny operation. Den här gången räckte det inte med fyra små titthål på magen. Men efter en hel del letande hittade de till sist en väl gömd, väl inkapslade, inflammerad och sprucken blindtarm. Den lille j-n! Kunde den inte visat sig lite tidigare. Nån läkare sa vid nått dimmigt tillfälle något om bra immunförsvar och kroppens förmåga att kapsla in saker. Jag blir ju aldrig sjuk. Så jag tänker att jag har just bra immunförsvar. I det här fallet hade jag önskat att jag hade ett lite sämre.

Nu är jag hemma för andra gången och det här måste vara nog nu. Humöret går upp, medicinen går ner och vilken dag som helst kanske jag till och med är hungrig. Plåstret på magen är läskigt långt men jag är rastlös. Det har jag längtat efter att vara!


6 kommentarer:

  1. Vilken hemsk upplevelse att vara tvungen att opereras två gånger på en kort tid. Den ena chocken efter den andra. Krya på dig! Det känns som du börjar komma på fötter igen eftersom rastlösheten börjar komma smygande. Jag förstår att du måste ha haft fruktansvärda smärtor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jo, det har helt klart varit tufft. Tack för krya-på-dig! När rastlösheten kommer och dagarna är lediga så kanske det kan bli lite pysslat =)

      Radera
  2. Jag har saknat dina inlägg och hoppats att du har haft fullt upp med vår och roliga saker. Synd att jag hade fel... Bra att du lät förstånde vinna över hoppet att kroppen skulle fixa det själv. Och skönt att höra att du börjar bli rastlös, tänk att det kan vara en sådan positiv känsla när man har varit däckad. Fortsätt krya på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det går åt rätt håll. =)

      Radera
  3. Nämen fy vilken otur du har haft, lider med dig <3 Hoppas verkligen att du kryar på dig nu <3 Styrkekramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det blir bättre för varje dag, så det verkar verkligen som orsaken till allt ont är hittad och nu kurerad. Å idag gick jag 4,5 km utan att det ens kändes i magen! Yeay!

      Radera

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)