torsdag 14 april 2016

6 veckor senare

För 6 veckor sen låg jag något groggy på uppvaket på sjukhuset. Det värsta illamåendet som kom så fort jag pratade hade lagt sig men det var fortfarande så attans skönt att somna om. Jag hade inte ont eftersom jag var fullproppad med smärtstillande fortfarande. Och jag behövde inte göra nånting så egentligen var inget speciellt jobbigt. Men jag längtade upp till avdelningen för att ringa Sötaste att operationen gått bra. Jag hade redan upptäckt det långa plåstret på magen istället för fyra små. Jag visste redan att det inte räckt med titthål utan blivit en stor operation. Men läkaren hade varit där och sagt att allt gått bra och att de fått bort en brusten blindtarm. Så nu skulle allt bli bra. På riktigt. 

Dagen efter fick jag besök av sjukgymnasten. Förutom en lektion i hur jag skulle ta mig ur sängen och en lektion i jämställdhet ("En får dela på sysslorna i ett förhållande så nu får din flickvän ta de tunga sysslorna") fick jag besked om när jag kunde börja springa igen. Det är möjligt att hon sa "om minst 6 veckor".  Det är möjligt. Jag hörde helt klart "om 6 veckor". Och idag är det 6 veckor. Så gissa vad jag har gjort!!!????!!!!
Spruuuuuungit! Första knappa kilometern gick jag raskt som uppvärmning. Sen blev det lugnt lunk. Ett lunk som kändes bra. Gick en gång till i slutet av en backe för det här var ju inte rundan jag skulle pressa mig på. Resten av rundan fortsatte jag att springa/lunka. Det kändes bra. Flåset var typ som vanligt. Benen var trötta. Magen känns, typ inte så mycket alls. Så där som den känns hela tiden. Och efteråt kom endorfinruset och längtan till nästa runda. =)

4 kommentarer:

Tack för att du skriver en kommentar, det gör mig jätteglad =)