onsdag 30 mars 2016

Harreligen, jag har träningsvärk!

Jag har träningsvärk. Jag har träningsvärk!!!! Yeay! Att en kan bli så glad över träningsvärk. Fast sen om det är musklerna eller benhinnorna som egentligen känns kan vi låta vara osagt. Poängen är att mina promenader känns. Det är på riktigt som om jag tränar. Och nu är det bara en dryg vecka kvar till jag kanske kan börja springa så smått. Nu när jag är ute och går är det bara en tunn, tunn gräns till att gå över till att springa istället. Magen är mycket lättare och livet känns nästan helt och hållet som vanligt igen. 

Våren är här. Kall, blåsig men med all snö borta och fåglar som bråkar. Bästa perioden på året att springa. Och precis den perioden när jag ska få börja igen! 


Dessutom börjar jag jobba på fredag. Äntligen!!

fredag 25 mars 2016

Glad Påsk på er!

Idag är jag ledig på riktigt. Alltså inte sjukskriven-ledig utan ledig som alla andra på mitt jobb. Ledig dag som ledig dag kan tyckas. Men nä-ä! Skillnaden är total. Iallafall i mitt huvud. Utanför kanske inte så mycket... Dagen började med att Sötaste åkte till jobbet, jag slappade kvar i sängen och sen en och en halv timmes rask-så-jag-blev-svettig-promenad. Och nu sitter jag i soffan. 

Huset är fint iordning, allt som saknas är en dammsugning (som jag tyvääääärr inte får göra. Inget tungt arbete för magen vet ni). Och så morgondagens gäster såklart =) Jag har till och med påskpyntat!



Tupp-paret har fått en kyckling! Yeay! 

En ska inte överdriva. Påskharen hittar nog hit ändå. Och till er =)

onsdag 23 mars 2016

Pappas pyssel

Vi älskar när vänner kommer hit och ännu bättre är det när de stannar och sover över. Soffan i vardagsrummet är stor och mjuk och fungerar utmärkt att sova i. Under soffan har vi lådor med gästsängkläder, gästhanddukar, mörkläggningsgardiner, täcken, kuddar och ett draperi till köksdörren för att ge lite avskildhet. Vi vill ju inte bara att folk sover över. Vi vill också att det ska vara bekvämt för de som sover över. 

Ibland känns det inte riktigt som att soffan räcker till. Många gäster. Flera nätter. Eller att soffan kan vara för mjuk och brädorna under dynorna känns. Så för ett par år sen fick vi en idé i en mängd av massor av andra idéer. Varför inte inreda rummen på Källarvinn? Kläckte idén för pappa och han fnissade åt den. Sen tröttnade han på att hugga i skogen. Och jag vet inte om det är ett släktdrag, men att inte vara sysselsatt är inte ett alternativ. Så helt plötsligt hade han satt igång att bygga. 

Rummen har timmerväggar och trägolv. Men lite hål ut till den oisolerade delen där det en gång för länge sen var en murstock. 

Liggande råspont på väggarna. Skulle Ernst ha gillat. Och mer isolerat än så är ju inte vårt hus så det borde räcka en bit. 


Med lister och vit spärrfärg ser uthuset ut som något beboeligt. Och det som började med att rum blev snart båda...





Golv och väggar ska få mer färg och vad vi gör åt englasfönstrena vet inte än. Men nån gång i sommar kommer vi kunna erbjuda en gäststuga med riktiga sängar, avskildhet och möjlighet att breda ut sig så mycket en vill. Så komsi, komsi!!! Kom och sov över. =)

måndag 21 mars 2016

Tänk om det tar fyra åååååår

När jag träffade min Sötaste var jag färdig med att bo själv. Jag hade fått inreda och bestämma och renovera. Mitt hem var mitt men mottot att inte en ful pryl över min tröskel hade börjats naggas rejält i kanten av längtan efter att dela hem. Några seriösa försök att hitta en kombo/inneboende hade inte gett nått. Och jag njöt allt mer för varje kompis som sov över och gjorde sitt kaffe själv på morgonen. 
Så vart jag befann mig angående mitt hem och det faktum att ha träffat den finaste människan som finns gjorde saken lätt. För mig. Hon hade kunnat komma med sina flyttlådor från dag ett. Kom, kom, flytta ihop med mig! 

Nu är det ju inte riktigt så det funkar. Det är ju inte en som flyttar ihop utan två. Och även om känslorna för varandra synkar klockrent behöver ju känslorna gör boende göra det. Lik väl som jag tidigt var tydlig med att det är bara i Lonelyfield jag kan tänka mig att bo och att hon är välkommen hit när helst hon vill, var hon tydlig med att hon inte var färdig med stan och lägenheten. Och lägenhet och stad är ju inte helt fel det heller. Men jag längtade ibland värre än på julafton och tänkte "Tänk om det tar fyra ååååår innan hon är redo att flytta hit". Jag kunde vänta på henne hur länge som helst, men den plågsamt underbar längtan. Som längtan på julafton när en var lite och julklappsutdelningen var fortfarande tiiiimmar bort. 

Egentligen har vi flyttat ihop sen då, den där första dagen. Det började med en tandborste och fortsatte med en byrå, gemensamt lampinköp och renoveringar. Vi bodde ihop i två bostäder och jag insåg hur underbart det var. Förutom att ha en lägenhet att åka hem till efter sena biokvällar, lätt samla vänner i och närhet till världens bästa pizzeria så fick jag ju också det där med att flytta ihop hela tiden. Val av foton som ska förstoras och sättas upp på väggen, skruva ihop möbler, allt fler av hennes grejer bredvid mina grejer bredvid våra grejer. 

Det finns flera sätt att se på det där med att flytta ihop. Dels har vi det där som vi alltså gjort under flera års tid. Dels har vi det där med adressändring, uppsägning av lägenhet och flyttlass med hyrt släp. 

Nu, lite drygt fyyyyyra år sen den dagen då vi definitivt slutade vara bara vänner har det alltså hänt. Nu är vårt svar kort på den något tjatiga fråga. "Har ni flyttat ihop än?". För svaret är "Ja". 

I köket står numera att fint, stadigt ekbord istället för Virrvarr-bordet. (Som jag fortfarande är såååååå glad över. Men som var mindre, lite rangligt och nu ligger på vinden. Kan ha användning för det nån annanstans.) Träytan ger köket en varmare känsla. 

I sovrummet har Bästa bohemens konst bytts mot annan konst. Vet inte namnet på den här konstnären, men så attans snygga är de!

Världens rörigaste pysselrum har fått en färggladare matta och fyra ekstolar. De tillhör egentligen köksbordet, men i köket får de inte plats. 

Och vardagsrummet har fått en tv! Harreligen en tv! Som än så längre främst fungerar som det vi ändå alltid använt den som mest, skärm för filmtittande. Det där med hur en fixar tv-mottagare och kanaler här ute på landet ska vi kolla upp en vacker dag. Antagligen samma vackra dag som jag vågar mig på att lära mig blue-ray-spelaren....

Mitt hem, ditt hem, vårt hem. Det var bra med fyra år. Och även om de stora stegen är tagna så fortsätter vi att skapa vårt hem så länge set finns flyttlådor kvar att packa upp. Och de är några stycken...

söndag 20 mars 2016

Ljusare

Nånstans i sjukhusdimma, ont och oro tog vintern slut. Ute kvittrar fåglar och det är ljust innan jag vaknar. Tiden brukar gå skrämmande fort. Det här är värre än på 38 år. 

Vi går ut och andas våren. Dörren ställer vi upp med snöskyffeln och huset får fyllas av nått annat än vinter, sjukdom och flytt. Fixar lite här, fixar lite där. Inser att jag inte kan gräva, inte köra tunga skottkärrelast, inte lyfta jord och krukor. Det är en perfekt dag för en perfekt löprunda. Och åtminstone en månad kvar till med läkning och försiktighet. Så klart har jag googlat allt som oroar mig. Och får upp den ena länken efter den andra om plastikkirurgi. Det finns folk som frivilligt låter folk skära dem i magen. Som frivilligt går igenom det här. 

Vi gör en kanna te och värmen mot söderväggen vill plocka av oss till t-shirt. 

Allt är en röra och allt blir bättre för varje dag. Jag kryper nära min Sötaste och vill stanna där. I en rosa dimma. 

torsdag 17 mars 2016

Tillbakablickar

Nä, det finns inget "det bästa" med att vara sjukskriven. För även om jag är pigg, orkar och är ledig att göra vad jag vill hela dagarna så är jag det fortfarande av en anledning. En blindtarm sprack och de behövde öppna stort. Nu är min förmåga nedsatt och jag kan inte göra allt det där som vanligt. Så byta lediga dagar och en lång läkningsprocess mot jobb hela dan och sen en löprunda hade varit ett enkelt val. 

Det handlar mer om att när jag nu ändå är hemma så ska jag fylla mina dagar med det bästa jag har. Promenader för att snabba på läkningen och inte tappa allt flås. Och pyssel. Idag blev ett fotoalbum klart. 


Både foton

Och minnen

Blir inte så mycket scrapbooking längre. Jag ligger för långt efter för att orka vara kreativ. Men fint tycker jag att det blir. Albumet är gjort av kartong, tapet, scrapbooking-papper och ihopbundet med min Bind-it-all. 

söndag 13 mars 2016

Självhushåll

Det där med självförsörjande. Att inte vara låst, bunden och beroende av samhälle och normer. Det har fascinerat mig sen jag var lite och lekte "förr i tiden" på Källarvinn. Vi samlade mat till vintern för vi var fattiga och hittade allt vi behövde i uthusen och skogen. Klara sig själv. Göra själv. Skapa själv. Slippa bygga på sopberget och belasta miljön. Allt i ett filter av frihet och självständighet. 

Sen tar vi bort filtret. 

Jag tycker fortfarande att vi alla borde fixa mer själva istället för att alltid slänga och köpa nytt. Odla lite potatis. Laga jeansen. Återanvända presentpapper till att pyssla ett fint kort. Använda färdigt saker. Alltså inte tills en tröttnar på dem utan tills de faktiskt är slut. 

För att slippa vara beroende av samhället för sitt uppehälle krävs det att en istället är beroende av en himla massa jobb. Titta på "Hundra procent bonde" SVT. Shit vad fascinerande han är. Så kunnig. Och med allt han behöver äta precis utanför knuten. Sen gör han antagligen inte så mycket annat för det är självhushållning han lever (åsså tv då. Som nog finansierar en del av det där livet). 

Jag tror jag behåller mitt samhällsberoende. Tycker trots allt att vi generellt sätt har ett trevligt samhälle som jag liter på. Och lite bättre blir det hela tiden. Och så kommer vi äta egenodlad potatis i sommar och inreda vårt hem med mina återbruksprojekt. Lite lagom självhushåll som även innebär tid till soffhäng och ekonomi till en och annan resa. 

MEN! Oregano är vi självförsörjande på! Helt och hållet trots att vi gett bort en burk både här och där. 

Och mycket godare än köpt =)

tisdag 8 mars 2016

Jag kommer tillbaka som ett aprilskämt

För en dryg månad sen fick jag lite ont i magen. En svag molande känsla så där som när det är dax i månaden. Inte så mycket mer att tänka på. Löprundorna gick lite segt, men snö och slask och kyla och mörker brukar ha den inverkan. 
Efter en och en halv vecka sov jag dåligt på grund av ontet. Jag sover aldrig dåligt. Sjuk är jag bara om jag har feber, men lite förnuftig var jag och åkte till vårdcentralen. Det blev en femdagars kur med antibiotika. Och fem dagar senare hade det inte hjälpt ett dugg. Jag lät det vara ett par dagar, men efter att ha svimmat en morgon så åkte jag till vårdcentralen igen. Starkare antibiotika och hemma ett par dagar. Tyckte allt att det blev lite, lite bättre. Jobbad några dagar, sen var det inte lite bättre längre. Nu gjorde det ont! Jag brukar inte bry mig så mycket om att ha ont. Men det här var ju jobbigt. Så jag gjorde som en ska göra, jag ringde mamma. Som sa till mig att ringa vårdcentralen. Som efter lite prover skickade vidare mig till akuten. Som drog igång värsta cirkusen. Jag, som typ aldrig blir sjuk. Jag, som ju bara hade lite ont i magen. Plötsligt hade jag nål i armen, det togs en massa prover, jag fick åka säng, jag fick åka rullstol, jag fick röntgas och jag blev inlagd. Inlagd som i att få en säng bland en massa sjuka människor. 

Efter prover, röntgen, undersökningar hittade de en inflammation i en äggledare. Lättnad och rädsla. Jag som satt där på sängen och inte var speciellt sjuk skulle opereras. Titthål tack och lov, men det innebar ju ändå tvätta sig med särskild tvål, särskilda kläder och sälja hej då till Sötaste när jag rullades iväg i sängen åt ett håll och hon måste gå åt andra hållet för att åka hem. Narkossköterskan såg på min puls hur rädd jag var, men aldrig har jag somnat så gott förut. 

Operationen gick bra. Full av piller på alla sätt kunde jag åka hem dan efter. Att få sätta sig i sin egen bil, friskare än så hade jag inte känt mig på veckor. Underbart! Det var helg. Syster och Systerrdotter kom med kramar och vi firade Sötastes 30 årskalas med hyrd lokal och bästa nära och kära. Jag orkade inte hela kvällen, men det var okej. Jag missade det inte och att åka hem och sova i soffan kändes bara bra. 

Sen spydde jag. Jag hatar att må illa. Det slår ut allt jävlanamma i mig totalt. Starka värktabletter, stark antibiotika, lite överansträngning och kanske kräksjuka. Inte så konstigt. Jobbigt, särskilt eftersom jag hade en hel del mediciner jag behövde få i mig och behålla. Men det gick. Till på tisdag. Då hade jag knappt ätit eller druckit på tre dagar. När Sötaste kom hem från jobbet körde hon och pappa upp mig till akuten igen.

Ett varv till med nål, prover, röntgen, undersökningar och fler prover. Och ny operation. Den här gången räckte det inte med fyra små titthål på magen. Men efter en hel del letande hittade de till sist en väl gömd, väl inkapslade, inflammerad och sprucken blindtarm. Den lille j-n! Kunde den inte visat sig lite tidigare. Nån läkare sa vid nått dimmigt tillfälle något om bra immunförsvar och kroppens förmåga att kapsla in saker. Jag blir ju aldrig sjuk. Så jag tänker att jag har just bra immunförsvar. I det här fallet hade jag önskat att jag hade ett lite sämre.

Nu är jag hemma för andra gången och det här måste vara nog nu. Humöret går upp, medicinen går ner och vilken dag som helst kanske jag till och med är hungrig. Plåstret på magen är läskigt långt men jag är rastlös. Det har jag längtat efter att vara!